Tidsoptimerar du?

Jag är en ganska rastlös person, har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Det är, som med det mesta här i livet, både bra och dåligt. Bra för att jag får mycket gjort, hinner mycket, upplever mycket, dåligt för att jag kan ha svårt att slappna av och snabbt blir uttråkad om det inte händer tillräckligt mycket.

En del av min rastlöshet tar sig uttryck i att jag är en tidsoptimerare av rang. Jag skulle aldrig bara borsta tänderna – jag borstar tänderna och viker tvätt samtidigt. Jag äter och läser samtidigt. Jag pratar i telefon och vattnar blommorna samtidigt. Eftersom jag bor i Stockholm kan jag inte tänka mig nåt mindre tidseffektivt än att köra bil, alltså cyklar jag, och ja, jag cyklar ofta mot rött, trots att det är strängeligen förbjudet, eftersom jag inte kan tänka mig nåt mindre tidseffektivt än att stå och vänta vid ett rödljus om inga bilar eller fotgängare kommer. När jag promenerar lyssnar jag på radio eller podcasts eller klarar av ett telefonamtal, samma sak när jag springer. Jag skulle gå så långt som att säga att får jag plötsligt nån minut över har jag inga problem med att göra några situps på golvet – varför inte liksom? 

Jag tidsoptimerar hela min tillvaro och jag har inga bekymmer med det, men det finns några få saker här i livet som inte låter sig optimeras. Bäbisen är en. Hon tar den tid hon tar. Alltid. Och tur är väl det. En viss del av itt jobb går inte att optimera. 

Och inte skrivandet. 

Jag kan optimera vägen till skrivandet, och jag kan optimera på så sätt att jag verkligen skriver när jag skriver och inte håller på med annat jox under tiden, men sen är det stopp. Processen tar den tid den tar. Orden kommer varken snabbare eller långsammare för att jag vill det eller har en bra plan. Det bara är som det är. Sin egen spiral, med egen takt och eget tempo. Varenda gång jag inbillat mig nåt annat får jag spö. Skrivandet tar sin tid. Och det är på något sätt skönt. Som en fast, lite långsam och omodern punkt i livet. Just det där omoderna, att det görs som det alltid gjorts, förvisso med andra hjälpmedel i dag än för hundra år sen, men ändå, det där tidlösa i skrivandet, det stoiskt opåverkbara, det är verkligen underbart. Och nästan unikt, för oavsett om jag använder penna och papper, dator, skrivmaskin, har tusen appar för struktur eller post it-lappar i system så är det ändå i slutändan samma skit som måste göras, orden måste ner, historien berättas. Fy vad jag gillar det.  

 

3 thoughts on “Tidsoptimerar du?

  1. Telefonsamtal under löprundan? Vilket flås du måste ha! Många beröringspunkter med Horaces bibliotekskrönika i DN annars; vissa saker får ta tid och vara lugna. Ligger nog något i det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s