Tidsoptimerar du?

Jag är en ganska rastlös person, har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Det är, som med det mesta här i livet, både bra och dåligt. Bra för att jag får mycket gjort, hinner mycket, upplever mycket, dåligt för att jag kan ha svårt att slappna av och snabbt blir uttråkad om det inte händer tillräckligt mycket.

En del av min rastlöshet tar sig uttryck i att jag är en tidsoptimerare av rang. Jag skulle aldrig bara borsta tänderna – jag borstar tänderna och viker tvätt samtidigt. Jag äter och läser samtidigt. Jag pratar i telefon och vattnar blommorna samtidigt. Eftersom jag bor i Stockholm kan jag inte tänka mig nåt mindre tidseffektivt än att köra bil, alltså cyklar jag, och ja, jag cyklar ofta mot rött, trots att det är strängeligen förbjudet, eftersom jag inte kan tänka mig nåt mindre tidseffektivt än att stå och vänta vid ett rödljus om inga bilar eller fotgängare kommer. När jag promenerar lyssnar jag på radio eller podcasts eller klarar av ett telefonamtal, samma sak när jag springer. Jag skulle gå så långt som att säga att får jag plötsligt nån minut över har jag inga problem med att göra några situps på golvet – varför inte liksom? 

Jag tidsoptimerar hela min tillvaro och jag har inga bekymmer med det, men det finns några få saker här i livet som inte låter sig optimeras. Bäbisen är en. Hon tar den tid hon tar. Alltid. Och tur är väl det. En viss del av itt jobb går inte att optimera. 

Och inte skrivandet. 

Jag kan optimera vägen till skrivandet, och jag kan optimera på så sätt att jag verkligen skriver när jag skriver och inte håller på med annat jox under tiden, men sen är det stopp. Processen tar den tid den tar. Orden kommer varken snabbare eller långsammare för att jag vill det eller har en bra plan. Det bara är som det är. Sin egen spiral, med egen takt och eget tempo. Varenda gång jag inbillat mig nåt annat får jag spö. Skrivandet tar sin tid. Och det är på något sätt skönt. Som en fast, lite långsam och omodern punkt i livet. Just det där omoderna, att det görs som det alltid gjorts, förvisso med andra hjälpmedel i dag än för hundra år sen, men ändå, det där tidlösa i skrivandet, det stoiskt opåverkbara, det är verkligen underbart. Och nästan unikt, för oavsett om jag använder penna och papper, dator, skrivmaskin, har tusen appar för struktur eller post it-lappar i system så är det ändå i slutändan samma skit som måste göras, orden måste ner, historien berättas. Fy vad jag gillar det.  

 

Annonser

Sportboken!

Kosovare Asllani har lånat ut sig själv till en barnbok om fotboll och tjejer eftersom hon tycker det finns för lite böcker om brudar och sport. Hon har rätt så klart, det finns mängde av böcker om grabbar som spelar fotboll och hockey, men självklart färre (alltså pga att sportvärlden precis som stora delar av resten av världen är omodern, bakåtsträvande och patriarkal) om tjejer som gör det samma. Trist trist trist och tur att det finns smarta skribenter som ser till att det sakta ändras på.

Vad det dock finns ännu mindre av är skönlitterära böcker som utspelar sig inom idrottens värld och jag fattar inte det!!! Varför skriver ingen en relationsroman som utspelar sig på travbanan? En chicklit där huvudpersonerna mosar i roller derby? En deckare i friidrottsvärlden, jag kan se det framför mig; Mordet under höjdshoppsställningen – en thriller med tonade muskler

Varför skriver inte jag den här boken? Jag älskar ju sport, jag älskar alla skeva sportvärldar som bara de mest initierade får tillgång till. Ni fattar inte vad som kan utspela sig i ett omklädningsrum; dramatiken, lagdynamiken, lukterna, svetten, å – det finns hur mycket som helst. Detta måste göras. Ska du? Ska jag? Nån? Fatta härligt att ackreditera sig till feta matcher och kalla det research. Jag säger det igen, detta måste göras.

Jag har sparkat rumpa enligt Amelia!

Nu är det fredag hörrni. En fredag när jag gick upp mitt i natten för att jobba, sprang hem med vinden rakt i ansiktet, sov och vaknade och gjorde grön juice och längtade efter solen, men istället har mörkret sugit ut allt som fanns av dagen och jag skriver med tända ljus. Jag skrev i går med. Inga epos, men några ord. Kanske är jag nåt på spåret, det vore fint i så fall.

I vilket fall började jag dagen med en trevlig överraskning. Jag är med på en finfin lista igen, den här gången är det tidningen Amelia som listar mig för någon som gjort nåt för kvinnosaken här i världen och jag blev helt stum när jag såg att jag är flankerad av genier som Alice Munro (!!!) Anna Odell och Liv Strömqvist (ni hittar listan här).

amelia

amelia2

Sjukt hedrande så klart, och nästan overkligt, jag menar Alice Munro och jag på samma lista??? Jaja, jag böjer huvudet och tackar, det är en ära och en ynnest att bli uppmärksammad på detta sätt.

Och med det, önskar jag glad fredag och fin helg till dig, fridens liljor och må du gå med lätta steg (och kanske skriva några tecken) (själv ska jag sitta åtminstone fyra timmar antingen lördag eller söndag, du med?).

Jag är en uppstickare!!!

Ibland händer det grejer som faktiskt är helt omöjliga att förutspå eller förstå. I går var en sån dag, då fick jag nämligen veta att jag är nummer 30 på magasinet Shortcuts uppstickarlista och alltså, att bara få finns till på en lista som presenteras så här; ”För tolfte året i rad utser Shortcut årets Uppstickare. Här listar vi 100 svenskar under 40 år som inspirerar, engagerar och gör Sverige bättre. De sticker ut – och inte minst upp.”, det känns så fint att jag baxnar.

Och om jag får liksom skryta, bara tanken på att någonting alls som jag gör kan få en spridning och betyda något och vara värt att uppmärksamma är liksom omöjligt att ta in. Nu låter det som att jag bara är fin i kanten eller går med håven, men det känns så. Det är omöjligt att ta in.

bild 3

Och motiveringen är så himla fin den också. Jag känner mig ärad. Och mållös. Och glad. Tack Shortcut. Här kan ni se topp-30-listan i dess helhet.

Saker jag tror skulle göra mitt skrivande bättre: 1

Lyssna på musik.

Mitt liv är sedan några år helt tyst. Ingen musik. Noll. Det beror på flera saker, som typ att mina cd-skivor är nerpackade och vem har ens en cd-spelare längre? Som att min i-pod nano (hette de så?) krashade och hej då musiken. Som att jag inte har Spotify i telefonen och inte någon annan källa för musik heller.

Det beror även på att musik berör mig så fett mycket att jag inte kan skriva och lyssna samtidigt för jag måste gå igenom alla texter, fundera över meningen med livet, googla artisten, tänka på vad som hände när jag senast lyssnade på låten och gärna gråta en skvätt som körsbäret på kakan. Det är ohållbart.

Men. Lite musik. Vid valda tillfällen. För att hamna i rätt stämning. Det skulle ge massor, jag bara vet det. Jag borde verkligen.

Är det Nanowrimo jag ska ge mig på?

Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev ett enda ord. Ungefär två veckor sedan jag gjorde någonting som hade med Bok Nummer Två att göra, åtminstone något som kräver mer tankekraft än attt skicka nåt mejl här och där.

Det har varit omåttligt skönt.
Nödvändigt skulle jag nog vilja påstå.

Jag har ingen aning om hur andra funkar, men för mig känns det som ett måste att få vila från texten ett tag. Bara släppa den där massan av ord, meningar och stycken och låta hjärnan roa sig fritt med helt andra saker. Under den första veckan utan Bok Nummer Två tänkte jag knappt på den alls, den sjönk till botten likt en sten och det dröjde en stund innan den började flyta uppåt igen.
Nu tänker jag en del på den, funderar, förbereder mig på olika åsikter jag kan komma att få, funderar lite till, planerar tiden framöver, när ska jag skriva, hur ska jag lägga upp, håller tummarna för att stommen ska funka.

Men framför allt; jag längtar efter att skriva igen. De senaste dagarna har suget kommit tillbaka så sakteliga, datorn och dokumenten, de helt tomma dokumenten viskar mitt namn.
Men vad ska jag skriva?
Jag kan inte jobba mer på Bok Nummer TVå just nu, det känns helt kontraproduktivt när jag ju gett iväg manuset just för att få nya ögon på det. Och jag vill inte riktigt börja på något nytt. Jag har några meningar som skulle kunna vara starten på något, men det är som att de inte får plats just nu. Jag vet ju att jag snart måste sätta tänderna i Bok Nummer Två igen, och då lär det bli på riktigt, så innan dess vill jag inte påbörja något nytt. Inte fastna i något annat. Men skriva, det vill jag, så vad göra?

Kanske det här? Efter att ha läst Marias inlägg på Debutantbloggen i dag tror jag kanske att jag måste. Jag som inte alls fattat grejen när andra berättat om det, verkligen inte. Men jag vet inte, Marias text väckte någonting, jag tror att jag måste. Måste jag? Borde jag? Någon som provat?

Asså jag tror jag kommer göra det.

Tacksamhet.

I går, när jag stigit upp tidigt för att hinna till tåget för att hinna hem och jobba efter Bokmässan. Då, när jag var helt slut av alla intryck och för lite sömn och för mycket fest och mängden människor jag pratat med så tog jag en snabb paus. Helt stilla stod jag. I vinden som inte var varm, men inte heller isande, utan bara ganska skön efter den något svettiga tågfärden. Och så tänkte jag på allt, tog in allt, och kände tacksamheten.

För att jag får vara med om allt det här.
Det är helt sjukt när jag tänker på det.
Bokmässa, bok, pocket, ny bok, nya människor, middagar med folk jag beundrar – det är makalöst och egentligen är jag utan ord för att det är så fantastiskt.

Det är också märkligt hur sällan jag verkligen tänker på det. Tar in det. Kommer ihåg det. Jag antar att det är så det funkar, det går inte att gå runt och liksom tänka på sitt eget liv hela tiden. Men ibland måste jag ta mig den tiden. För att komma ihåg. För att känna.

Jag lever mitt drömliv.
Min tacksamhet inför det är enorm.

bild (6)

Tänk ändå, här står jag och signerar min jäkla bok, kom igen liksom…