Den spanska skrivtiden.

Vi tillbringar oktober och november i Spanien och en av mina målsättningar, eller kanske snarare önskningar, vid sidan av att hänga i solstol, hänga på strand, bada i hav, dricka caffe con leche, kanske hinna läsa en bok (har läst två!!!), hänga med min unge, hänga med min kille, träna orimligt mycket samt att äta smörgås till middag var att skriva lite ibland.

Och jo, det har hänt och jag lovar er, känslan när jag får ställa ner skrivdonet på kafébordet, beställa en kaffe och sätta igång, väl medveten om att jag har en helt ostörd timme framför mig, den är fanimig oslagbar.

  

Annonser

Skrivkramp. Krampernas kramp.

Skrivkramp. Det ordet alltså. Det liksom darrar kring det. Små hotfulla skakningar som fortplantar sig från bokstäverna och in i den som råkat närma sig det. Kramp. Av skrivande. 

Är det handen som låser sig? Eller kanske tanken? Känner ni de konvulsioriska sammandragningarna; i tinningen, ett öga som rycker, ett ben som sprätter till under bordet.

En kramp som bara drabbar de som skriver. Vilken skräck. Vilken ångest. Och inget välkänt botemedel finns. Ännu mer ångest.

Jag hade ingen aning om vad skrivkramp var innan den högg klorna i just mig. Först då förstod jag hur mycket ordet rymmer och vilket briljant ord det är. Skrivkramp. Det säger allt och för mig var det just så. En kramp. En lång en. Visst skrev jag ibland, stycken som jag raderade eller bara kände ingenting för, men mest av allt skrev jag inget alls. Surfade runt. Dammsög. Tog en springtur. Tog en till. Borde skriva. Hade ju tiden, hade ju tänkt, bestämt till och med. Tisdag är skrivardag. Minst 500 ord. Inge det? Okej då, 500 tecken. Nähä, några rader bara, några ynka bokstäver som inte känns skit? Men nej, inget blev det. Jag hade ingen lust, jag satt fast, orden kletade eller gled undan, det dåliga samvetet, stressen, skulle det aldrig mer gå? 

Var det ren tur första gången? Förmodligen. Var allt annat jag skrivit dåligt? Antagligen.

Det var där den satt, min kramp, i det dåliga självförtroendet. I en kris som blev en kramp. Det var så ledsamt, så ensamt, så otroligt tråkigt. Jag saknade skrivandet så mycket att jag till sist slutade sakna det för jag orkade inte. Precis som en gång tidigare i livet konstaterade jag att nej, det blir inget skrivet, det är slut nu. Jag hade försökt tillräckligt. Punkt bara. Nog.

Gick det över då? Det är ju lätt att tro det, men nej, det enda som hände var att jag blev lugnare i själen (om än lite ledsnare). Jag sällade mig till de ej skrivandes skara. De är ju rätt många trots allt, det fanns plats för mig med. Och när nån frågade om skrivandet sa jag att nej, jag hinner inte, kan inte, jobbar för mycket så det blir nog aldrig mer nåt med det där, en måste ju välja, tack och hej liksom. Jag sa det med lätt röst. 

1-0 till krampen. Jag var en förlorare. Motståndaren starkare. Det var rättvist. Tyvärr. Men jag kom igen, hur ser din kramp-match ut?

  
  

Ett rum i rummet.

Barnet har feber och jag är snuvig. Hon har sovit PÅ mig i natt, varm som en kamin och ynklig. Innan dess hade vi två nätter av att försöka fasa ut nattamningen. Vi var vakna väldigt mycket.

Jag är trött nu.

Dricker kaffe med kanel och vatten med ingefära och citron. Och så tackar jag högre makt för mitt lilla, lilla rum av skrivande. På golvet. 20, kanske 25 minuter när hon leker. Sen startar vi dagen.

  

Boktips.

Det regnar där jag är. I går var skymningen sådan som den är på hösten och i dag är jag uppe alldeles för tidigt med en alldeles för pigg bebis. Jag saknar egentligen bara en sak sedan jag fick barn – att läsa. Jag får läst alldeles för lite. När jag var en semestervecka i värmen i juni hade jag packat tre böcker, lite färre än vanligt, jag insåg ju att tiden skulle vara begränsad. Jag läste en halv. En halv. Sorgligt, det är vad det är.

Och så regnar det.

Vill ni ha boktips? Tips på flödande bladvändarböcker? De perfekta sommarböckerna (om man inte bestämt sig för att plöja klassiker eller Hilary Mantel eller kanske fransk poesi förstås), de som inte kräver sol utan är precis lika fantastiska i lägenheten i stan där man borde gått ut med soporna för länge sen men orka det när det fanimig häller ner utanför.

  
Veterinären – Gertrud Hellbrand

Miljöerna. Hästarna. Flickorna och kvinnorna. Och språket. Som rinner och flödar trots att det är stramt. Och så en engelsk ö höljd i dimma och en liten katastrof som färgar av sig ända in på 2010-talet där det nervösa media-stockhom är väldigt tydligt ritat. Möcket bra!

  
Högre än alla himlar, Blå koral & Folk av en främmande stam – Louise Boije af Gennäs

Har du inte läst? Grattis, en trilogi väntar på dig. Jag har alltid gillat Boije af Gennäs, jag uppskattar alla hennes ord, att hon ibland nästan skriver överlastat. Mer ord åt folket! De här tre böckerna är extremt mycket nutid, lite religion, sorg, förlust, ändlösa samtal och tonåringar som kanske bitvis är aningen för lillgamla, men skit i det, det är grym läsning!

  
Poetens liv – Ellen Mattsson

Och så en oldie. Jag älskade den här boken när den kom 1999. Jag var bara 20 år då, men jag har återkommit till den och den håller. Jag vet inte om den går att köpa längre, men på bibblan finns den säkert. Jag älskade Dorotea, och hatade henne. LÄS.

Tidsoptimerar du?

Jag är en ganska rastlös person, har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Det är, som med det mesta här i livet, både bra och dåligt. Bra för att jag får mycket gjort, hinner mycket, upplever mycket, dåligt för att jag kan ha svårt att slappna av och snabbt blir uttråkad om det inte händer tillräckligt mycket.

En del av min rastlöshet tar sig uttryck i att jag är en tidsoptimerare av rang. Jag skulle aldrig bara borsta tänderna – jag borstar tänderna och viker tvätt samtidigt. Jag äter och läser samtidigt. Jag pratar i telefon och vattnar blommorna samtidigt. Eftersom jag bor i Stockholm kan jag inte tänka mig nåt mindre tidseffektivt än att köra bil, alltså cyklar jag, och ja, jag cyklar ofta mot rött, trots att det är strängeligen förbjudet, eftersom jag inte kan tänka mig nåt mindre tidseffektivt än att stå och vänta vid ett rödljus om inga bilar eller fotgängare kommer. När jag promenerar lyssnar jag på radio eller podcasts eller klarar av ett telefonamtal, samma sak när jag springer. Jag skulle gå så långt som att säga att får jag plötsligt nån minut över har jag inga problem med att göra några situps på golvet – varför inte liksom? 

Jag tidsoptimerar hela min tillvaro och jag har inga bekymmer med det, men det finns några få saker här i livet som inte låter sig optimeras. Bäbisen är en. Hon tar den tid hon tar. Alltid. Och tur är väl det. En viss del av itt jobb går inte att optimera. 

Och inte skrivandet. 

Jag kan optimera vägen till skrivandet, och jag kan optimera på så sätt att jag verkligen skriver när jag skriver och inte håller på med annat jox under tiden, men sen är det stopp. Processen tar den tid den tar. Orden kommer varken snabbare eller långsammare för att jag vill det eller har en bra plan. Det bara är som det är. Sin egen spiral, med egen takt och eget tempo. Varenda gång jag inbillat mig nåt annat får jag spö. Skrivandet tar sin tid. Och det är på något sätt skönt. Som en fast, lite långsam och omodern punkt i livet. Just det där omoderna, att det görs som det alltid gjorts, förvisso med andra hjälpmedel i dag än för hundra år sen, men ändå, det där tidlösa i skrivandet, det stoiskt opåverkbara, det är verkligen underbart. Och nästan unikt, för oavsett om jag använder penna och papper, dator, skrivmaskin, har tusen appar för struktur eller post it-lappar i system så är det ändå i slutändan samma skit som måste göras, orden måste ner, historien berättas. Fy vad jag gillar det.  

 

Skriva med bebis – går det ens?

Innan jag fick barn hade mitt svar på den frågan varit ”nej, förmodligen inte”, men det går faktiskt. 

HUR? undrar ni förstås nu, HUR? Det finns förstås inget generellt svar på den frågan, det beror helt på vad du har för bebis. Vissa kanske faktiskt inte hinner skriva något alls pga arg unge, andra har helt andra möjligheter. Men ett råd som kan ges till precis alla är: var redo. Vänta inte på inspiration, fundera inte, känn inte efter – får du fem minuter, kasta dig ner och skriv, bara kör, du har inte tid att dra ut på det, när som helst kan ungen börja hojta.

Det är som med träning, på med kläderna på morgonen, så snart du får tio minuter, ner och kör på golvet, annars blir det inget. Glöm därför tidsbestämda mål för ditt skrivande, glöm även att du ska skriva ett visst antal tecken per dag, den tiden är förbi. Istället gäller det att vara beredd och startklar, kasta sig ner och bara göra det. 

Det här kan ju låta som värsta mardrömmen, men faktum är att jag inte har särskilt mycket emot det, det är på något sätt befriande. När jag fick barn var jag inne i en period när jag inte skrev alls, jag hade ingen inspiration, ingen energi, men det förändrades nästan direkt efter leverans (av kiddo alltså). Plötsligt ville jag skriva så nu gör jag det. Jag skriver några ord här och några där och det funkar och det är roligt och manuset växer och mycket mer kan en inte begära. Jag skriver när hon leker, sitter på golvet bredvid henne och multitaskar och det finns mycket lite prestige eller prestationsångest i den sortens skrivande och det är så jäkla skönt. Så var beredd, fem minuter är skrivtid det också.

 
Fast nu har jag just varit en vecka här och då skrev jag inte ett enda jäkla ord! 

Sportboken!

Kosovare Asllani har lånat ut sig själv till en barnbok om fotboll och tjejer eftersom hon tycker det finns för lite böcker om brudar och sport. Hon har rätt så klart, det finns mängde av böcker om grabbar som spelar fotboll och hockey, men självklart färre (alltså pga att sportvärlden precis som stora delar av resten av världen är omodern, bakåtsträvande och patriarkal) om tjejer som gör det samma. Trist trist trist och tur att det finns smarta skribenter som ser till att det sakta ändras på.

Vad det dock finns ännu mindre av är skönlitterära böcker som utspelar sig inom idrottens värld och jag fattar inte det!!! Varför skriver ingen en relationsroman som utspelar sig på travbanan? En chicklit där huvudpersonerna mosar i roller derby? En deckare i friidrottsvärlden, jag kan se det framför mig; Mordet under höjdshoppsställningen – en thriller med tonade muskler

Varför skriver inte jag den här boken? Jag älskar ju sport, jag älskar alla skeva sportvärldar som bara de mest initierade får tillgång till. Ni fattar inte vad som kan utspela sig i ett omklädningsrum; dramatiken, lagdynamiken, lukterna, svetten, å – det finns hur mycket som helst. Detta måste göras. Ska du? Ska jag? Nån? Fatta härligt att ackreditera sig till feta matcher och kalla det research. Jag säger det igen, detta måste göras.