Skrivarutbildningar – ja eller nej?

Ganska ofta får jag frågan om huruvida jag gått någon skrivarkurs, vad jag i så fall tyckte om den och om jag har någon dunderutbildning att rekommendera.

Det trista svaret är nej – jag har inte gått en enda kurs. Inte på distans, inte på folkhögskola, inget. När jag skrev min första bok satte jag mig alltså helt enkelt bara ner och gjorde det. Rätt upp och ner, utan taktik eller egentlig koll på vad jag höll på med. Det funkade, men jag vet inte om det är att rekommendera.

Jag har ju inget att jämföra med, men nu för tiden drabbas jag ganska ofta av känslan att ”det måste finnas ett knep för det här”. Ett antagande baserad på allt annat en gör här i livet. Vill en exempelvis lära sig spela tennis går det självklart att köra på mot en garagevägg i ensamhet och bli okej, men det går förmodligen snabbare att ta en kurs med en lärare som vet vad hen sysslar med.
Ett än mer relevant exempel är skrivande, jag är ju journalist i grunden och där finns verkligen väldigt tydliga ramar och regler för att du ska få ut det du vill av din text. Det finns liksom ett grundupplägg som alltid funkar, hur stressad du än är så skapar de fyra hållpunkterna en okej artikel, och på samma sätt tänker jag att det borde fungera med bokskrivande. Det borde finnas vissa regler, vissa enkla upplägg, vissa tydliga vägar att gå? Eller?

Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta någon form av kurs, på distans kanske, främst för att lära mig lite genvägar och tänk gällande dramaturgi, vilket jag tycker är det absolut svåraste, men sen tänker jag på tiden det kommer ta och bangar ur, men ändå, jag tror det är en bra grej att lära sig hantverket. Ni som läser den här bloggen och som har några bra tips – spit it out – gärna med motivering, det kan bli som ett litet minikartotek över schyssta utbildningar.

bild

Annonser

Att parera sviktande självförtroende.

Ibland kommer en ju över små tänkvärdheter (typ varje dag, men en kan ju inte redovisa allt), i dag läste jag Anna Hallbergs recension av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant och då var det en mening som ploppade ut och plötsligt stod i feta bokstäver över hela sidan.

/…/ sviktande självförtroende kan pareras med arbete! Det går att skriva tätare, hårdare, djupare, lättare även om man är vinglig och lite rädd. /…/

Så jävla spot on. Precis så har jag känt ett tag, jag har bara inte satt lika smarta ord på det, men det är just det där jag försöker jobba med. Jag försöker tajta, rensa, ta bort, skriva striktare, skriva rakare, hårdare och ändå behålla någon form av enkelhet i språket. Så jävla svårt är det ju, MEN, jag tror att det är enda sättet, i alla fall för mig just nu. Jag dödar mitt kackiga självförtroende, stänger in det i tajta meningar, gömmer det bakom stängda dörrar genom minimalistiska, hårt hållna meningar. Och jag skriver om, och om, och om igen.

Och det går långsamt.
Men i dag nådde jag 70 sidor.
Så den växer ju ändå – min lilla bångstyriga text.

bild 1 (7)

Och ser ni ljuset på tulpanerna? Så sjukt mycket enklare att skriva i solljus än i mörker.

Näe hörrni. Tröttheten.

Den här texten handlar inte särskilt mycket om bokskrivande, men ibland får ändamålet helga medlen. Eller hur.

Jag börjar med att säga att ni som inte har läst det här inlägget av smarta Emelie Eriksson som har bloggen En blommig tekopp bör göra det NU.

Läst färdigt? Bra, då fortsätter vi med lika smarta Nanna Johanssons uppföljning här.

Läs nu den här texten ur ett långt reportage med Leonardo DiCaprio i tidningen Elle. DiCaprio är just för dagen modell för ett känt modemärke och Elle har fått haka på:

”Leonardo DiCaprio är självlysande. Söt som socker, vacker som en dag. Och leendet är wow. Klädkedjans projektledare drar en lättnadens suck över att resultatet ser fint ut; de har trots allt viskat lite bekymrat om att den randiga t-shirten som ska vara oversize, sitter som ett korvskinn över ölmagen och att de tajta jeansen måste hasas ner. Leonardos tillstånd var en nyhet för alla här men den hippa London-byråns projektledare lugnar uppdragsgivarna med att magen kommer att fixas i retuschen” // ”Nära inpå och i verkliga livet är Leonardo DiCaprio lyskraft inte alls lika stark. I jeans, en stor gråspräcklig t-shirt och flipflops ser han helt…sliten ut, tänker jag, och får genast dåligt samvete. Han är snart 39 år, småbarnspappa och dessutom med en ny baby på väg – självklart kan man inte förvänta sig att han ska se ut som sitt retuscherade reklamjag. Han är vacker, men i verkligheten skulle vi förmodligen inte lägga märke till honom om han passerade i ett köpcentrum.” // ”Du är så mycket: Oscarsvinnande skådis, skönhetsikon, modell, pappa, vän, äkta man… Var hittar du energi?”

Så där knasigt blir det om man byter ut Penelope Cruz namn mot Leonardo DiCaprio, eller om ni så vill, en kvinna mot en man. Ingen man hade omskrivits på det där sättet, eller fått de där frågorna. Texten i Elle är en orgie i objektifiering, journalisten grottar ner sig i hennes hår och kropp och ögon och gravidmage och handslag och mun och kläder och tänk ändå att hon ser sliten ut, usch och fy. Dessvärre är det här inte alls ovanligt inom journalistiken och själv funderar jag massor på det.

Härom dagen frågade jag Pia Sundhage, förbundskapten för landslaget i fotboll, om hon inte var trött på att kvinnliga fotbollsspelare ständigt får finna sig i att svara på helt andra frågor än deras manliga diton, frågor som extremt ofta inte handlar om fotboll utan kanske om politik, sexuell läggning eller om de vill ha barn. Hon svarade kort och gott att jo, det var hon trött på. För så är det, journalistiken är fast i könsroller och de flesta som utövar yrket vill inte ens erkänna att det är så. Jag antar att det var därför jag lackade ur på den där artikeln i Elle, för att det där förekommer hela tiden, överallt, och för att min egen bransch inte är ett dugg bättre. Så, nu tänker vi på det idag, byt ut lite brudar mot snubbar i reportage och se vad du får, det skadar aldrig att öppna ögonen lite.

Du kan ju till och med roa dig med att för en kort stund, säg två sidor, byta ut dina kvinnliga karaktärer mot manliga, vem vet, det kanske spränger barriärer och öppnar dörrar, kanske till och med löser ett dramaturgiskt problem du kämpat med.

Puss!

Little darling osv.

Jag har just skrattat högt för mig själv på jobbet. Anledningen? Jag råkade hitta ett utdrag ur Välkommen ut på andra sidan  – direktöversatt till engelska. Alltså förlåt mig Norstedt Agency, men jag tror att det var blandningen mellan alla svenska namn samt den öerhört, vad ska jag kalla den, noggranna översättningen som gjorde det. Eller så var det bara glädje. Lite chock kanske? Över att se min text på ett annat språk.

Jaja, jag lovar att återkomma i ämnet, men nu fnissar jag igen. Är det spänning kanske, förväntan? För visst vore det FETT om lilla boken blev översatt.

Skrattar ännu mer nu. Måste vara trött. Vi säger så. If anybody interested out there read this: I would LOVE it if my little darling got translated. Okay?

Så hemligt att det knappt finns.

I går skrev jag på det där superhemliga projektet. Det är så hemligt att det är oklart om det någonsin kommer framgå att det är jag som skrivit det jag skrivit om ni förstår. Texten ska ingå i en superanonym antologi, kanske blir den lite mindre anonym än vad tanken är just nu, det beror på dem som medverkar, men som ursprungsplanen ser ut deltar alla under anonym flagg.

Anledningen är att texterna ska bli så utelämnande som möjligt, inget filter, bara sanning, den smärtsamma, rätt upp och ner.

Det var en ganska jobbig text att skriva, men den var också rolig eftersom jag just nu skriver i så bestämda format. Jag skriver blogginlägg, de ser ut så här eller som dem på Debutantbloggen, jag skriver speakertexter vars syfte är ett helt annat än att vara skrivna ord, och så skriver jag på boken och eftersom boken är en uppföljare till Välkommen ut på andra sidan följer även den en aningen förutbestämd stil. Men texten jag skrev i går, den blev något helt annat, liknade ingenting av det jag skriver just nu. Radbrytningen blev en annan, orden kom ut på annat sätt, hamnade stramare, rakare. Styckena blev kortare, mindre svammel, färre ord. Jag gillade det mycket och självklart infann sig den där känslan som ploppar upp ibland, den som säger att det finns så många fler böcker att skriva, så många fler stilar att utforska.

478

Det påstås ju att en ska lista sina mål för att nå dem, jag brukar vara ganska bra på dem. Jag kanske inte alltid just listar dem, men jag uttalar dem, högt för mig själv. Ett av de där målen, ett av de främsta faktiskt, är att skriva fler genrer, fler böcker, annorlunda böcker. När jag tänker på det, och att det är fullt görbart, då känns författande om möjligt än mer trevligt.

Att existera. Länge.

I dag hämtade jag ut ett bokpaket. Det är dom bästa av dagar, när böcker kommer farandes som en otippad present, rätt i famnen på en bara.

Boken innhöll Jenny Åkervalls (som jag ju var på releasen för) ”Jag tjänar inte”, Henrik Arnstads (som jag höll bibliotekspresentation tillsammans med) ”Älskade fascism” och så Haruki Murakamis novellsamling ”Elefanten som gick upp i rök”. Jag gillar Murakami, IQ84 var, hela trilogin, något av det bästa jag läst. Jag gillar inte allt, men jag gillar mycket.

bild (20)

”Elefanten som gick upp i rök” kom ut 1993. Då var Murakami 43 år gammal. Han hade sålt sin jazzklubb för att satsa på skrivandet och allt det där och han var kanske känd hemma i Japan. Men han var inte känd här i Sverige. Det blev han först många år senare, men ändå, ändå dimper hans novellsamling från 1993 upp i min brevlåda i dag (bildligt talat, jag har ingen postlåda, jag hämtade ut paketet på postservice) och det säger något om bokens fantastiska livslängd. En bok kan bli daterad, absolut, men det är sällan det förtar läsupplevelsen. Det blir ett annat språk bara, en annan ram, men sätter jag mig in i det sammanhanget, eller i alla fall har det i bakhuvudet, är det väldigt sällan det stör läsupplevelsen.

Snarare tvärt om, tycker jag. En bok och ett författarskap kan sättas i en kontext, det där omtalade pusslet, när man bygger bakifrån, när man tar något gammalt och håller upp det i ljuset av tid och av nu och av ett genombrott, det skapas hela tiden och även om det låter pretentiöst så känns det ju sjukt gott att litteratur lever länge.

Visst, Välkommen ut på andra sidan blir kanske bortglömd, någon gång i någon framtid kanske nån avlägsen släkting till mig, en brylling till mina ännu ofödda barn eller liknande, står på ett antikvariat och drar fram ett gammalt dammigt exemplar, lägger ihop två och två och fattar att det här är ju minsann min gamla släkting och hur mycket ska du ha för den? Och ägaren tittar lite trött på den bleknande framsidan och säger att ge mig en tjuga och bryllingen tänker att det är ju inte nåt och halar upp en sedel (om sådana fortfarande finns) och betalar och får min lilla bok med sig i en påse.

Förmodligen orkar släktingen aldrig läsa den. Den känns säkert för daterad, lattebruna väggar liksom, så sjukt 2010, för att inte tala om språket, så genuint trist och segt. Men tänk om, tänk om bryllingen tänker helt annorlunda, tänk om det liksom darrar till inombords när hen läser om Pet Sounds och Avenyn och Svenska Dagbladet, tänk om bryllingen ringer sin farmor och frågar var det så och har den här Jansson skrivit något mer och tänk att ingenting har förändrats på så många år.

Tänk om. Och bara tänk, Välkommen ut på andra sidan kommer finnas kvar, orden kommer finnas, de existerar, de kan spridas på min grav. För mig, journalisten som är van vid att gårdagens nyheter är gamla nyheter, är tanken på livslängd magisk. Rakt igenom.

Jag ryter. Eller ruter jag?

Jag gillar ord, det gör väl de flesta som skriver. Jag gillar gamla ord, och nya ord, ord jag inte förstår måste jag alltid kolla upp, kan inte låta dem bara passera och tänka att jag förstår ju sammanhanget. Måste. Kolla. Upp.

Så, härom dagen, inser jag för första gången att uttrycket ”väl rutet” självklart är en böjning av ryter. Hur kan jag ha levt i så många år utan att fatta det? Jag har alltid, alltid tänkt att rutet har någonting med ruter att göra, typ som ”det är ruter i hen” och nu när jag skriver det inser jag att jag fortfarande är osäker, är det så? Är rutet en form av ryter eller ett helt eget uttryck? Och varför vet jag inte hur det ligger till? Och varför hinner jag inte kolla upp det nu? Vet ni?