Jag jag jag! JAG!

Jaha hörrni, här sitter jag och jobbar med min allra mest blygsamma mugg bredvid mig. Känner du dig lite dålig och blek emellanåt? Skaffa dig en mugg (eller annan valfri pinal) med ditt eget namn på, för- och efternamn skare va, gärna i stor text, effekten är omedelbar, DU BLIR KUNG! Skämt åsido, muggen kommer från en grej på jobbet och jag tog självklart hem den när projektet var slut, hur skulle jag kunna låta bli liksom?

bild (3)

Och vem vet, kanske är det muggens förtjänst, eller bara tidens gång, eller solen kanske, men jag känner ett nygrott litet författar-självförtroende. Jag skriver på, det går sakta, men den där lilla texten som jag faktiskt gillar tror jag, den växer. Dock, jag har nog aldrig skrivit så här långsamt i hela mitt liv. Jag skriver. Och läser. Och går tillbaka. Och ändrar. Och börjar om. Och delar upp. Och sätter ihop. Och så är jag helt slut efter kanske två sidors arbete.

Men.

Då får det väl vara så då. Huvudsaken är att jag gillar orden. Och att texten ständigt förändras. Jag vet inte om ni vet att jag med mitt förra manus, det är som instängt i en byrålåda och aldrig kommer komma ut, stackars, var rädd för att stryka. Och för att titta tillbaka i min text. Kanske berodde det på att den kändes fel och dålig och att jag visste att jag skulle upptäcka det om jag var för noggrann? Kanske lever alla texter sina olika liv? Oavsett så tar jag det passivt nu, det får bli som det blir, processen får bli som den blir.

Hur går det för er? Skriver ni? Och tränar ni? Det är ju min käpphäst, när jag tränar tänker jag bättre, jag mår bättre, jag skriver bättre, jag gör typ nästan allt bättre när jag tränar. I dag sprang jag trappintervaller och tittade på allt det gröna på väg upp och på vattnet på väg ner. Sen skrev jag. Och drack kaffe ur min ego-kopp.

Så skaffa en likadan. Och motionera. Vilka visdomsord va?

Annonser

Skrivarutbildningar – ja eller nej?

Ganska ofta får jag frågan om huruvida jag gått någon skrivarkurs, vad jag i så fall tyckte om den och om jag har någon dunderutbildning att rekommendera.

Det trista svaret är nej – jag har inte gått en enda kurs. Inte på distans, inte på folkhögskola, inget. När jag skrev min första bok satte jag mig alltså helt enkelt bara ner och gjorde det. Rätt upp och ner, utan taktik eller egentlig koll på vad jag höll på med. Det funkade, men jag vet inte om det är att rekommendera.

Jag har ju inget att jämföra med, men nu för tiden drabbas jag ganska ofta av känslan att ”det måste finnas ett knep för det här”. Ett antagande baserad på allt annat en gör här i livet. Vill en exempelvis lära sig spela tennis går det självklart att köra på mot en garagevägg i ensamhet och bli okej, men det går förmodligen snabbare att ta en kurs med en lärare som vet vad hen sysslar med.
Ett än mer relevant exempel är skrivande, jag är ju journalist i grunden och där finns verkligen väldigt tydliga ramar och regler för att du ska få ut det du vill av din text. Det finns liksom ett grundupplägg som alltid funkar, hur stressad du än är så skapar de fyra hållpunkterna en okej artikel, och på samma sätt tänker jag att det borde fungera med bokskrivande. Det borde finnas vissa regler, vissa enkla upplägg, vissa tydliga vägar att gå? Eller?

Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta någon form av kurs, på distans kanske, främst för att lära mig lite genvägar och tänk gällande dramaturgi, vilket jag tycker är det absolut svåraste, men sen tänker jag på tiden det kommer ta och bangar ur, men ändå, jag tror det är en bra grej att lära sig hantverket. Ni som läser den här bloggen och som har några bra tips – spit it out – gärna med motivering, det kan bli som ett litet minikartotek över schyssta utbildningar.

bild

Avsaknaden av skrivtid.

Vet ni vad, jag jobbar för mycket. Det vill säga, jag jobbar för mycket för att hinna/orka skriva så som jag skulle vilja. Detta är självklart högst individuellt, andra skulle säkert kunna jobba lika mycket som jag och inte låta skrivandet påverkas det minsta, men nu är det ju mig det handlar om, och jag känner att kreativiteten i hjärnan tryter ju mer jag jobbar.

Det är en prekär situation eftersom jag just nu VILL jobba mycket. Jag har bestämt det, att det är jobbet som gäller, men då måste jag ju också acceptera att skrivandet får stå tillbaka och det är minsann inte lätt. För jag vill göra allt. Alltid. Men ni vet ju, dygnets timmar och allt det där, och vänner och partner och familj och träning och swoooosch så var dagen över veckan över månaden över och orden i dokumentet har inte alls vuxit i den takt jag hade önskat.

Och det värsta är att avsaknaden av tid inte är det enda problemet med att prioritera bort skrivandet. För mig är det nämligen så att ju mindre jag skriver, ju färre tillfällen jag sätter mig, desto längre blir vägen in i texten, desto längre tid tar det innan orden kommer. Kaka på kaka alltså, mindre skrivtid, långsammare när jag väl skriver. Och mindre fokuserad.

Men. I morgon sitter jag på ett tåg igen. Fem timmar nästan. Och jag hoppas hoppas hoppas av hela mitt hjärta att jag ska kunna skriva. För jag gillar den här texten. Jag har känt det den senaste tiden. Och jag gillar mina karaktärer. Jag tänker kaffe, ett helg-lugnt tåg, ro, tystnad i huvudet.

Och sen.
Dagen efter.
Har jag lika många timmar tillbaka.
Tio timmars skrivande hörrni – när hände det senast?

Så. Nu går vi ut och demonstrerar (skoja, jag jobbar, vad annars, men gör det ni!!!).

bild (24)

Kolla symbolisk bild, den lille stackaren kämpar sig upp ur betongen, precis som jag när jag letar skrivtid, hehe, eh?!?

Förenkla förbättra.

Å våren, du får mig att vilja dansasjungahoppa av glädje. Så. Sjukt. Skönt. Med. Sol. Med ljus. Med frukost på balkongen. Med cykelturer utan vantar. Jag går av på mitten, så underbart är det.

bild 2 (8)

En annan grej som är underbart är teknik som underlättar skrivande. När jag fyllde år fick jag ett tangentbord till min Ipad och jag, som har en dator som är lika stor som en tjock-tv, har fått ett nytt författarliv. När jag åkte tåg i helgen plockade jag fram min lilla, minimala padda, knäppte på tangentbordet och skrev. Jag fick ej ryggskott av tjockdatorn. Jag fick ej tjockdatorn i knät eftersom den är för stor för att få plats på de små tågborden. Det finns bara fördelar! Bara fördelar! Blir glad bara jag tänker på det. Ett tangentbord hörrni, önska er. Eller köp. Eller bara fundera på om det finns enkla grejer ni kan göra för att underlätta skrivandet. Inte så att det prompt måste vara konsumtion, jag är egentligen en långsam bakåtsträvare när det gäller sådana grejer och tänkte på tangentbordet i typ ett år, men nu när jag har det, sån WIN!

Det får bli dagens tips.
Det och att äta frukost på balkongen om du har någon.

bild 3 (6)

Att parera sviktande självförtroende.

Ibland kommer en ju över små tänkvärdheter (typ varje dag, men en kan ju inte redovisa allt), i dag läste jag Anna Hallbergs recension av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant och då var det en mening som ploppade ut och plötsligt stod i feta bokstäver över hela sidan.

/…/ sviktande självförtroende kan pareras med arbete! Det går att skriva tätare, hårdare, djupare, lättare även om man är vinglig och lite rädd. /…/

Så jävla spot on. Precis så har jag känt ett tag, jag har bara inte satt lika smarta ord på det, men det är just det där jag försöker jobba med. Jag försöker tajta, rensa, ta bort, skriva striktare, skriva rakare, hårdare och ändå behålla någon form av enkelhet i språket. Så jävla svårt är det ju, MEN, jag tror att det är enda sättet, i alla fall för mig just nu. Jag dödar mitt kackiga självförtroende, stänger in det i tajta meningar, gömmer det bakom stängda dörrar genom minimalistiska, hårt hållna meningar. Och jag skriver om, och om, och om igen.

Och det går långsamt.
Men i dag nådde jag 70 sidor.
Så den växer ju ändå – min lilla bångstyriga text.

bild 1 (7)

Och ser ni ljuset på tulpanerna? Så sjukt mycket enklare att skriva i solljus än i mörker.

Tips mot skrivkramp och oinspirerat huvud.

Det regnar ute. Jag har promenerat och frysit ihjäl och blivit blöt om hela kroppen. Jag har jobbat hela helgen och i dag är jag ledig och jag. måste. skriva.

Nu.

Jag sitter där jag ska. Jag har druckit kaffe och te och jag har betalat räkningen som var det enda jag fick göra innan jag skulle börja skriva. Jag har stoppat in en tvätt också. Sa jag att det regnar ute? Sa jag att jag fortfarande inte skrivit ett ord trots att klockan är halv tolv?

Jag har noll inspiration. Noll. Så lite att jag inte ens vet vad jag skulle göra i dag om jag inte skulle skriva. Jag måste komma igång. Å. Jag måste bara göra det. Ni vet ju. När inspirationen bara inte finns där. När tvång är det enda som hjälper. Jag vet ju det, det enda sättet är att bara öppna dokumentet och göra det, nu, för det kommer ingen spirituell fe och sätter sig på min axel, det kommer inte plötsligt kännas härligare och roligare och givande. Det här är en sån dag när det bara ska göras. Punkt.

Hur gör en då?
Tja, inte vet jag (som ni märker), men jag har två tips.

1. Tänk att det är ditt jobb. Hur tråkiga uppgifter du än har på jobbet så måste de göras, så är det bara (om skrivande är ditt jobb så föreställ dig hur det var när du jobbade extra för hundra år sen, å andra sidan, om skrivande är ditt jobb kanske du inte har det här problemet?).

2. Skriv i 20 minuter. Det här tipset fick jag av min skrivarkollega Maria Friedner (som skrivit Besvärjelser och Beskydd) och det är ett bra tips. 20 minuter orkar alla. 20 minuter går att hålla fokus. 20 minuter går snabbt. Du kan hinna en bit på 20 minuter. Och – det bästa av allt, när de 20 minuterna är över får du resa på dig och göra något annat, alternativt kolla något kul på nätet, och sen – skriver du 20 minuter till.

Jag kommer köra en blandning av de båda med start nu.

*LIVEUPPDATERING klockan tio i två: har våt-torkat alla golv samt hängt tvätt, men har också SKRIVIT TVÅ GÅNGER 20 MINUTER!!!!! Jag är bäst! Eller ja, inte bäst kanske, men det känns bra. Efter första 20-minutaren bryggde jag kaffe som jag drack under andra 20-minutaren. Nu, efter den där golvtvätten, dags för tredje 20-minutaren.

TILLBAKA!

Nu så. Hej hej hej! Ryssland har släppt sitt grepp, tröttheten är bestående, men den måste nog tyvärr skyllas lika mycket på en förkylning som på för mycket jobb (dock rysk förkylning – de är sega) och oavsett vad jag tycker om saken så är det dags att återvända till verkligheten.

No more traska förbi en extremt överarbetad eldbärare varje dag.

bild 2 (5)

Och no more springa längs med Svarta havet och vinka lite till delfinerna som lekte där ute i bukten (en bit ifrån de ryska och amerikanska stridsfartygen som låg på lur, men det är en annan historia).

bild 1 (6)

Kort sagt, tillbaka till vardagen och skrivandet. Hur nu det ska gå till. Mitt lilla manus, det känns så övergivet att jag på riktigt nästan övervägde att återuppliva mitt gamla för en kort sekund. Men nej. Jag antar att det bara är att sätta ner rumpan och börja, eller hur, och som genom en lycklig slump (?!?), innebär det för mig att läsa allt från början, slakta hälften, döda en karaktär och därmed göra om typ allt jag hittills plitat ner.

Jag försöker hitta glädjen i detta.
Känna inspirationen spira.
Håll tummarna för mig.

Och ni – hur mår ni? Har ni skrivit? Har ni författat bestsellers? Klart ni har!