Avsaknaden av skrivtid.

Vet ni vad, jag jobbar för mycket. Det vill säga, jag jobbar för mycket för att hinna/orka skriva så som jag skulle vilja. Detta är självklart högst individuellt, andra skulle säkert kunna jobba lika mycket som jag och inte låta skrivandet påverkas det minsta, men nu är det ju mig det handlar om, och jag känner att kreativiteten i hjärnan tryter ju mer jag jobbar.

Det är en prekär situation eftersom jag just nu VILL jobba mycket. Jag har bestämt det, att det är jobbet som gäller, men då måste jag ju också acceptera att skrivandet får stå tillbaka och det är minsann inte lätt. För jag vill göra allt. Alltid. Men ni vet ju, dygnets timmar och allt det där, och vänner och partner och familj och träning och swoooosch så var dagen över veckan över månaden över och orden i dokumentet har inte alls vuxit i den takt jag hade önskat.

Och det värsta är att avsaknaden av tid inte är det enda problemet med att prioritera bort skrivandet. För mig är det nämligen så att ju mindre jag skriver, ju färre tillfällen jag sätter mig, desto längre blir vägen in i texten, desto längre tid tar det innan orden kommer. Kaka på kaka alltså, mindre skrivtid, långsammare när jag väl skriver. Och mindre fokuserad.

Men. I morgon sitter jag på ett tåg igen. Fem timmar nästan. Och jag hoppas hoppas hoppas av hela mitt hjärta att jag ska kunna skriva. För jag gillar den här texten. Jag har känt det den senaste tiden. Och jag gillar mina karaktärer. Jag tänker kaffe, ett helg-lugnt tåg, ro, tystnad i huvudet.

Och sen.
Dagen efter.
Har jag lika många timmar tillbaka.
Tio timmars skrivande hörrni – när hände det senast?

Så. Nu går vi ut och demonstrerar (skoja, jag jobbar, vad annars, men gör det ni!!!).

bild (24)

Kolla symbolisk bild, den lille stackaren kämpar sig upp ur betongen, precis som jag när jag letar skrivtid, hehe, eh?!?

Annonser

Ny blandning.

Alltså, jag har så mycket att tänka på. Efter mötet med min förläggare bara snurrar det i huvudet. Jag funderar och funderar och promenerar och funderar och jobbar och stänger av och yogar och funderar. Det kommer nog vara så en stund. Jag måste liksom komma på vart jag ska med min berättelse och det gör sig tydligen inte i en handvändning.

En idé jag har är att ta manuset, kopiera rubbet och sen klistra klippa kasta och blanda. Och blunda. Ungefär som att trycka på shuffle. Fast med text. Det vore uppfriskande. Innovativt tänker jag.

Hallå, idén, tänker du samarbeta eller?

Jag minns hur jag i somras testade en idé på min förläggare. Jag bara kastade ur mig den, vi diskuterade ju egentligen Bok Nummer Två, men det kändes bra att sätta ord på den för den hade legat och grott en stund redan då. Nu har den grott än mer, riktigt marinerats har den och härom dagen kom något av ett genombrott. Tidigare när jag har tänkt på den här idén har jag mer eller mindre tagit för givet att den ska bli Bok Nummer Tre, särskilt om den pusselbit som föll på plats härom dagen faktiskt skulle just falla på plats. Och så gjorde den det.

Men jag vet inte. Idén lämnade liksom inte det ruvande stadiet för det. Den ligger kvar. Den verkar så himla ovillig att bli tydligare, att kliva fram i ljuset, den är liksom dold bakom revbenen eller liknande, den viker undan, glider bort. Den är hal som en ål och långsam som en gammal dam på samma gång. Färgsprakande i ena stunden, tydlig som om den vore fotad av min inre kamera för att i nästa sekund bli dimmig och undflyende. Nästan som en synvilla.

Det här får mig att tvivla på att det verkligen är Bok Nummer Tre jag har inom mig. Kanske är det Bok Nummer Fyra. Eller fem. Jag vet inte. Och jag vet inte hur jag ska ta den vidare heller. Jag vet hur jag tvingar mig att skriva även utan inspiration, men tvinga fram en idé, kan en det?

bild (20)

Tillstånden.

Tänk ändå vad märkligt det är, hur en tänker och fungerar. Jag har ju känt mig så frustrerad i all denna väntan på utlåtande om mitt manus. Inte kunnat skriva annat, inte kunnat göra research till berättelsen fastän det verkligen hade varit en bra grej och, faktiskt, inte heller kunnat slappna av helt när jag ibland varit ledig för att det skavt och gnagt att jag är inte klar, det ska skrivas om, ändringar ska göras, jag är fast i mitten och jag vill vidare.

Och så i går, ett mejl från min förläggare. Som har läst nu. Och vill ses i slutet av nästa vecka.

Och som genom ett trollslag är jag lugn. Fastän jag inte vet någonting mer än i går eller veckan före i går. Visst är det märkligt. Hon kan fortfarande hata min text, fortfarande säga att allt måste skrivas om eller säga upp vårt samarbete eller vad som helst. Men trots det, nu är jag lugn. Nu har jag fullspäckat med jobb coming up, men jag bara vet att jag kommer kunna njuta mina lediga stunder eftersom jag inte svävar i luften längre.

Kanske hänger det ihop med ensamheten författarskapet innebär. Oavsett vilket entourage du har bakom dig så är det ändå bara du, bara jag, som skriver. Där är du ensam. I varje del av historien, i varje tecken, är du själv. Om du då dessutom hamnar i det totala vaakum som uppstår när du släppt dina ord, lämnat dem ifrån dig och ovanpå det inte hör ett ord om dem, då blir det tomt. Då föds en stress. I alla fall om du är som jag.

Men nu, happy jolly, och snart möte i den magnifika huset här nedan.

bild 4 (1)

Hur var det nu med den där texten…?

Jag mejlade min förläggare. Frågade om hon hatade min text. Hon sa ja. Ridå.

Närå, jag skojar, men jag mejlade och frågade och fick det trista, men fullt förståeliga, svaret att hon inte hunnit läsa och inte heller kommer hinna läsa på en stund till. Fruktansvärt enerverande, jag fortsätter liksom svirra runt i mitt lilla limbo, men alltid skönt att få en förklaring.

Det är ju så att utgivningen av böcker är en process som planeras långt i förväg. Min förläggare frågade mig före sommaren när jag trodde att jag skulle vara klar med Bok Nummer Två. Tillsammans kom vi fram till utgivning höst/vinter 2014 och i samma stund som vi klubbade det hamnade min bok på en särskild plats i förlags-flödet. Utgivning vid den tiden innebär lite grovt att jag ska vara klar med manuset strax före jul 2013, att jag kan redigera texten i ungefär fem månader och att allt ska vara fix och färdigt före sommaren 2014. Som ni förstår innebär ju dessutom den här planeringen att min förläggare har tänkt sig att läsa just strax före jul, inte i slutet av oktober när jag var klar, nu läser hon ju andra texter av andra författare som ligger före mig i utgivnings-kön, precis som min redaktör jobbar med annat och inte nån har tid att ägna sig åt mig.

Bara att vänta alltså.

Jag vilar huvudet så länge. Det kommer bli skriva av snarare än jag anar.

bild (19)

Vill ni förresten veta vad jag har kommit fram till angående att synas och höras? Kolla i så fall här.

Min akilleshäl. En av dom.

Så.
Efter att imorse ha sprungit en runda i regnet, hängt lite tvätt, hällt upp kaffe och knäppt på P1 startade jag datorn och letade upp dokumentet för Bok Nummer Två. Det var som att återse en kär gammal vän. En sån där vän du saknar när helst du är ifrån hen bara för att när du väl träffar personen i fråga plötsligt minnas att jäklar ja, du är ju både jobbig och underbar.

Jaja, i dag var planen att ta tag i en riktig jäkla surdeg, nämligen mina karaktärer, eller om man så vill – mitt ständigt dåliga samvete. Det finns två saker som gör mig övertygad om att jag inte är en riktig författare. Det ena har jag nämnt förut, det är det där med att ha ett system när jag skriver, vi har pratat färgade lappar, färgade pennor, mindmaps, skrivarprogram till förbannelse, men inget funkar för mig.
Jag skriver, rätt upp och ner bara och varje gång jag försöker med något annat inser jag att det inte är för mig. Såg ni Babel i måndags? Såg ni Thomas Engströms system, de där strikta korten uppklistrade på väggen? Mindervärdeskomplexet det födde alltså, maj gad.

Alltså, ej existerande skrivsystem är en akilleshäl, den andra är mina karaktärer. Ni vet hur författare brukar säga att de känner sina karaktärer bättre än sig själva, att de kan varenda detalj, att de vet vilka böcker karaktären har i bokhyllan, till och med de titlar som ännu inte lästs, att de vet vilket läppstift karaktären provade, köpte, använde en gång och sedan kastade bort. Och varför de kastade bort det. De vet till och med vilket sabla läppstift karaktärens mammas mosters kusin provade, köpte och kastade bort. Sån är inte jag och det är så jäkla dåligt för till skillnad mot ett system som ju i slutändan mest är personligt, så är det fanimig a och o att känna sin karaktär. Du MÅSTE känna din karaktär (tror jag) för att kunna skriva något så när trovärdigt, om inte annat för att plötsligt kunna fördjupa din karaktär när så krävs.

För vissa verkar detta komma naturligt, men inte för mig. Jag måste kämpa och anstränga mig för att komma in i mina karaktärer. Inte för att de strävar emot, utan snarare för att jag har bråttom. Jag skriver snabbt, framåt framåt och hoppar gärna över detaljer för att komma vidare vilket gör att jag någon gång måste stanna och göra jobbet då.
Så nu sitter jag här.
Med mitt persongalleri öppet på skärmen.
Och jag tycker det är så tråkigt.
Inte att lära känna dem bättre, det är kul, men jag hittar liksom inte nåt bra system att skriva ner det (de jäkla systemen igen), och när jag väl skrivit ner dem hittar jag inget bra sätt att ta del av det jag skrivit. Allt liksom bara strävar emot och korvar sig och hoppar runt.

Jag tror att jag är dyslektiker när det gäller skrivarsystem.

Inga bra tips har jag heller, ifall det nu sitter någon där ute som är som jag, det är liksom som en läxa, det måste göras, det är tråkigt och trist och tungt och belöningen är inte direkt omdelbar och underbar, men likväl måste det göras.
Röven på stolen friends.
Ni (och jag) vet att vi måste.

bild 2 (1)