Jag har sparkat rumpa enligt Amelia!

Nu är det fredag hörrni. En fredag när jag gick upp mitt i natten för att jobba, sprang hem med vinden rakt i ansiktet, sov och vaknade och gjorde grön juice och längtade efter solen, men istället har mörkret sugit ut allt som fanns av dagen och jag skriver med tända ljus. Jag skrev i går med. Inga epos, men några ord. Kanske är jag nåt på spåret, det vore fint i så fall.

I vilket fall började jag dagen med en trevlig överraskning. Jag är med på en finfin lista igen, den här gången är det tidningen Amelia som listar mig för någon som gjort nåt för kvinnosaken här i världen och jag blev helt stum när jag såg att jag är flankerad av genier som Alice Munro (!!!) Anna Odell och Liv Strömqvist (ni hittar listan här).

amelia

amelia2

Sjukt hedrande så klart, och nästan overkligt, jag menar Alice Munro och jag på samma lista??? Jaja, jag böjer huvudet och tackar, det är en ära och en ynnest att bli uppmärksammad på detta sätt.

Och med det, önskar jag glad fredag och fin helg till dig, fridens liljor och må du gå med lätta steg (och kanske skriva några tecken) (själv ska jag sitta åtminstone fyra timmar antingen lördag eller söndag, du med?).

Annonser

Jag är en uppstickare!!!

Ibland händer det grejer som faktiskt är helt omöjliga att förutspå eller förstå. I går var en sån dag, då fick jag nämligen veta att jag är nummer 30 på magasinet Shortcuts uppstickarlista och alltså, att bara få finns till på en lista som presenteras så här; ”För tolfte året i rad utser Shortcut årets Uppstickare. Här listar vi 100 svenskar under 40 år som inspirerar, engagerar och gör Sverige bättre. De sticker ut – och inte minst upp.”, det känns så fint att jag baxnar.

Och om jag får liksom skryta, bara tanken på att någonting alls som jag gör kan få en spridning och betyda något och vara värt att uppmärksamma är liksom omöjligt att ta in. Nu låter det som att jag bara är fin i kanten eller går med håven, men det känns så. Det är omöjligt att ta in.

bild 3

Och motiveringen är så himla fin den också. Jag känner mig ärad. Och mållös. Och glad. Tack Shortcut. Här kan ni se topp-30-listan i dess helhet.

Näe hörrni. Tröttheten.

Den här texten handlar inte särskilt mycket om bokskrivande, men ibland får ändamålet helga medlen. Eller hur.

Jag börjar med att säga att ni som inte har läst det här inlägget av smarta Emelie Eriksson som har bloggen En blommig tekopp bör göra det NU.

Läst färdigt? Bra, då fortsätter vi med lika smarta Nanna Johanssons uppföljning här.

Läs nu den här texten ur ett långt reportage med Leonardo DiCaprio i tidningen Elle. DiCaprio är just för dagen modell för ett känt modemärke och Elle har fått haka på:

”Leonardo DiCaprio är självlysande. Söt som socker, vacker som en dag. Och leendet är wow. Klädkedjans projektledare drar en lättnadens suck över att resultatet ser fint ut; de har trots allt viskat lite bekymrat om att den randiga t-shirten som ska vara oversize, sitter som ett korvskinn över ölmagen och att de tajta jeansen måste hasas ner. Leonardos tillstånd var en nyhet för alla här men den hippa London-byråns projektledare lugnar uppdragsgivarna med att magen kommer att fixas i retuschen” // ”Nära inpå och i verkliga livet är Leonardo DiCaprio lyskraft inte alls lika stark. I jeans, en stor gråspräcklig t-shirt och flipflops ser han helt…sliten ut, tänker jag, och får genast dåligt samvete. Han är snart 39 år, småbarnspappa och dessutom med en ny baby på väg – självklart kan man inte förvänta sig att han ska se ut som sitt retuscherade reklamjag. Han är vacker, men i verkligheten skulle vi förmodligen inte lägga märke till honom om han passerade i ett köpcentrum.” // ”Du är så mycket: Oscarsvinnande skådis, skönhetsikon, modell, pappa, vän, äkta man… Var hittar du energi?”

Så där knasigt blir det om man byter ut Penelope Cruz namn mot Leonardo DiCaprio, eller om ni så vill, en kvinna mot en man. Ingen man hade omskrivits på det där sättet, eller fått de där frågorna. Texten i Elle är en orgie i objektifiering, journalisten grottar ner sig i hennes hår och kropp och ögon och gravidmage och handslag och mun och kläder och tänk ändå att hon ser sliten ut, usch och fy. Dessvärre är det här inte alls ovanligt inom journalistiken och själv funderar jag massor på det.

Härom dagen frågade jag Pia Sundhage, förbundskapten för landslaget i fotboll, om hon inte var trött på att kvinnliga fotbollsspelare ständigt får finna sig i att svara på helt andra frågor än deras manliga diton, frågor som extremt ofta inte handlar om fotboll utan kanske om politik, sexuell läggning eller om de vill ha barn. Hon svarade kort och gott att jo, det var hon trött på. För så är det, journalistiken är fast i könsroller och de flesta som utövar yrket vill inte ens erkänna att det är så. Jag antar att det var därför jag lackade ur på den där artikeln i Elle, för att det där förekommer hela tiden, överallt, och för att min egen bransch inte är ett dugg bättre. Så, nu tänker vi på det idag, byt ut lite brudar mot snubbar i reportage och se vad du får, det skadar aldrig att öppna ögonen lite.

Du kan ju till och med roa dig med att för en kort stund, säg två sidor, byta ut dina kvinnliga karaktärer mot manliga, vem vet, det kanske spränger barriärer och öppnar dörrar, kanske till och med löser ett dramaturgiskt problem du kämpat med.

Puss!

Alla klarar faktiskt inte att vänta till våren.

I går jobbade jag från 9-22.30, det är därför det är lite tyst här. Men, som jag varit inne på tidigare, omväxling behövs, annars skulle jag nog bli knäpp. Så vad gör jag när jag inte skriver? Jag gnäller på kylan och vintern, jag älskar solen, jag tittar på fotboll och andra sporter och imorse förklarade jag en pelargon död, den överlevde inte vinterövernattningen i förrådet och jag förstår den men är samtidigt ledsen för dess skull – mars är ju snart slut, det är nu det börjar, den hade bara behövt hänga i lite lite till.

När jag kommer hem på kvällarna läser jag Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Jag läser den för att Mona Sahlin är en av mina verkliga idoler och förebilder och för att titeln säger allt. Det här med patriarkala strukturer, jag är så jävla trött på dem.

Tips-tisdag.

Asså, det där jag skrev om i går, det blir inte bättre, brudarna i boken konstrar och håller på, jag utvecklar det här http://debutantbloggen.wordpress.com/ (i morgon) och tills jag kommit på hur jag ska hantera dem låter jag dem helt enkelt bestämma själva och åker med på tåget. Däremellan bryter jag av med diverse bra grejer, gör det ni också.

Om du till exempel undrar varför det är ganska så dåligt att äta kött, hur kan liksom köttproduktionen påverka vår miljö och vårt samhälle så sjukt negativt som det gör och är det inte bara alla vegetarianer som är rabiata och militanta (nej, det är det inte), då tycker jag du ska se den här http://www.ur.se/Produkter/170958-Varlden-Alskade-kott.

Och om du fortfarande tror att du lever i ett jämställt samhälle där kvinnor och män har lika villkor så ska du läsa det här http://blogg.resume.se/nina-akestam/2013/01/28/don-efter-person/. Jag har ju hissat Nina innan, men hon är fortfarande bra så läs.

Om du inte övertygades av ovan nämnda blogg kan du ju alltid börja följa @kvinnohat på Instagram, det blir liksom så tydlig där.

Vill du bara bli underhållen en stund och läsa fint om min bok (vem vill inte det) så går det bra att kika här http://josjos.se/blog/2013/01/31/jansson-annamaria-valkommen-ut-pa-andra-sidan/ (tack för fina ord).

Bra. Fin tisdag på er.

Skriver du chicklit eller?

Härom dagen skrev jag ju att jag blev fotad tillsammans med Caroline Hainer, well, här nedan ser ni resultatet av den lilla sammankomsten, tillsammans med en text där Sara Ullberg ser en ny framtid för chickliten, denna omstridda, hatade, älskade genre.

http://arbetarbladet.se/kultur/litteratur/1.5467774-ny-var-for-chicklit

Så, vad är en chicklit? Har jag skrivit en chicklit? Ja, förmodligen. Den första chickliten anses av många vara Bridgets Jones dagbok som kom ut 1996. Därefter följde Sex and the city och Marian Keys – chickliten – en berättelse skriven av en kvinna, för en kvinna, var född.

Till en början ansågs chickliten revolutionerande. Det förekom sex, den handlade om kvinnor, om kvinnors problem, om kvinnors lycka. Dessutom marginaliserade den, jo faktiskt, ofta mannen. De män som förekom var inte sällan rena schabloner, de existerade som blanka bollplank för att hjältinnan skulle kunna utvecklas, men de hade inte mycket till personlighet. Chickliten hade dock några problem, i alla fall om läsaren var en någotsånär feministiskt upplyst och intresserad person. Till exempel var hjältinnan ofta lätt förvirrad, lite knasig och tokig, gärna självföraktande och, i stort sett alltid, på jakt efter en man som skulle ge hennes liv mål och mening. De allra flesta chicklits landar i att huvudpersonen hittar kärleken, och det är förvisso en härlig drivkraft, men det blir ju förbannat platt och trist i längden.

Dock var chicklitens största problem inte jakten på en man (eller den totalitära heterosexualiteten som manifesterades), nej, det största bekymret var, och är, att chicklits är skrivna av kvinnor för kvinnor. Och som vanligt när något görs av kvinnor så förminskas det och förlöjligas det och blir inte taget på allvar. Detta finns det, som ni säkert vet, exempel på överallt. I stort sett alla ”kvinnoyrken”, tänk förskollärare, sjuksyster, städerska  och så vidare är underbetalda, deckare skrivna av kvinnor anses inte lika fulländade som dem skrivna av män, kvinnor med gitarrer är inte lika tuffa som män med gitarrer – listan kan göras oändlig och det var detta, anser jag, som stjälpte chickliten. Den blev ful, just för att den är en genre för kvinnor av kvinnor. Den blev nedvärderad och fördummad och förminskad och just därför kallar jag gärna min bok för en chicklit. För jag anser inte att det är sämre att skriva för kvinnor än för för män. Helt enkelt. Och jag anser inte att kvinnliga huvudpersoner är mindre intressant än manliga huvudpersoner. Och jag anser framförallt inte att alla böcker inom en genre måste vara exakt likadana.

Det enda bekymmer jag har med att eventuellt tillhöra genren chicklit, är genre-problematiken i sig. Så fort man sätter en etikett på något får det konsekvenser. Benämner du något chicklit kommer du automatiskt att förlora alla de läsare som anser sig inte gilla chicklit, och det är synd. Därför förstår jag att förlaget väljer att kalla Välkommen ut på andra sidan för relationsroman. Och jag skriver under på det. Just för att jag vill att min bok ska läsas av alla, av alla som gillar att läsa, av dem som inte visste att de gillar att läsa. Av kvinnor, av män, av barn, av tonåringar, you name it.

Slutsats: en genre blir inte kass för att den riktar sig främst mot ett visst kön, men en genre tjänar alltid som en avgränsare, den stänger mer än den öppnar i många fall, och det är trist.

Vilket vansinnigt långt inlägg. Är helt trött nu. Hoppas andemeningen gick fram.

Jag jag jag

Jag har skrivdag i dag. Tittar ut på det gråaste gråa och skriver långsamt långsamt. Ord för ord. Ibland är det bara så. Det är okej det med.

Jag tittar på bilder av mig själv också. Och läser ord som jag har sagt. Frågor jag har besvarat. Jag är med i nya numret av fina Skriva, en tidning väl värd att läsa om man gillar just att skriva. Och om man gillar att läsa. Eller bara gillar bra text och snygg layout. De skriver i och för sig att min bok är en ungdomsroman och det stämmer ju inte riktigt, men å andra sidan ska jag väl inte vara petig, om en ungdom vill läsa så be my guest.

bild(6) bild(7)

Sen hittade jag dessutom boken i vinternumret av Books and Dreams. En av 48 värmande läsupplevelser i vinter minsann.

bild(8)

Och hörrni. Jag fattar om det är tröttsamt med denna egofixering, men jag kan inte riktigt hjälpa det. Jag är glad och stolt och varje gång boken syns så är det som en present. Dessutom passar jag på att njuta nu, innan den släpps, innan alla kan ta del av den och kanske tycka illa om den eller missförstå den. Nu är liksom smekmånaden, det förstår ni va?

Om inte så kan ju rubriken i det här inlägget fungera som boktips. Har ni inte har läst Unni Drougges Jag Jag Jag från 1995 så gör det. Den är så bra och fin och svart och härlig att det inte finns någonting alls att vänta på. Själv var jag sexton när det begav sig och jag ville vara som Sophie i boken och jag ville skriva som Unni (det vill jag fortfarande) och för inte så länge sedan läste jag om den och den är fortfarande precis lika bra (och snygg).

bild(9)