Tips mot skrivkramp och oinspirerat huvud.

Det regnar ute. Jag har promenerat och frysit ihjäl och blivit blöt om hela kroppen. Jag har jobbat hela helgen och i dag är jag ledig och jag. måste. skriva.

Nu.

Jag sitter där jag ska. Jag har druckit kaffe och te och jag har betalat räkningen som var det enda jag fick göra innan jag skulle börja skriva. Jag har stoppat in en tvätt också. Sa jag att det regnar ute? Sa jag att jag fortfarande inte skrivit ett ord trots att klockan är halv tolv?

Jag har noll inspiration. Noll. Så lite att jag inte ens vet vad jag skulle göra i dag om jag inte skulle skriva. Jag måste komma igång. Å. Jag måste bara göra det. Ni vet ju. När inspirationen bara inte finns där. När tvång är det enda som hjälper. Jag vet ju det, det enda sättet är att bara öppna dokumentet och göra det, nu, för det kommer ingen spirituell fe och sätter sig på min axel, det kommer inte plötsligt kännas härligare och roligare och givande. Det här är en sån dag när det bara ska göras. Punkt.

Hur gör en då?
Tja, inte vet jag (som ni märker), men jag har två tips.

1. Tänk att det är ditt jobb. Hur tråkiga uppgifter du än har på jobbet så måste de göras, så är det bara (om skrivande är ditt jobb så föreställ dig hur det var när du jobbade extra för hundra år sen, å andra sidan, om skrivande är ditt jobb kanske du inte har det här problemet?).

2. Skriv i 20 minuter. Det här tipset fick jag av min skrivarkollega Maria Friedner (som skrivit Besvärjelser och Beskydd) och det är ett bra tips. 20 minuter orkar alla. 20 minuter går att hålla fokus. 20 minuter går snabbt. Du kan hinna en bit på 20 minuter. Och – det bästa av allt, när de 20 minuterna är över får du resa på dig och göra något annat, alternativt kolla något kul på nätet, och sen – skriver du 20 minuter till.

Jag kommer köra en blandning av de båda med start nu.

*LIVEUPPDATERING klockan tio i två: har våt-torkat alla golv samt hängt tvätt, men har också SKRIVIT TVÅ GÅNGER 20 MINUTER!!!!! Jag är bäst! Eller ja, inte bäst kanske, men det känns bra. Efter första 20-minutaren bryggde jag kaffe som jag drack under andra 20-minutaren. Nu, efter den där golvtvätten, dags för tredje 20-minutaren.

Annonser

Jag har sparkat rumpa enligt Amelia!

Nu är det fredag hörrni. En fredag när jag gick upp mitt i natten för att jobba, sprang hem med vinden rakt i ansiktet, sov och vaknade och gjorde grön juice och längtade efter solen, men istället har mörkret sugit ut allt som fanns av dagen och jag skriver med tända ljus. Jag skrev i går med. Inga epos, men några ord. Kanske är jag nåt på spåret, det vore fint i så fall.

I vilket fall började jag dagen med en trevlig överraskning. Jag är med på en finfin lista igen, den här gången är det tidningen Amelia som listar mig för någon som gjort nåt för kvinnosaken här i världen och jag blev helt stum när jag såg att jag är flankerad av genier som Alice Munro (!!!) Anna Odell och Liv Strömqvist (ni hittar listan här).

amelia

amelia2

Sjukt hedrande så klart, och nästan overkligt, jag menar Alice Munro och jag på samma lista??? Jaja, jag böjer huvudet och tackar, det är en ära och en ynnest att bli uppmärksammad på detta sätt.

Och med det, önskar jag glad fredag och fin helg till dig, fridens liljor och må du gå med lätta steg (och kanske skriva några tecken) (själv ska jag sitta åtminstone fyra timmar antingen lördag eller söndag, du med?).

Jag är en uppstickare!!!

Ibland händer det grejer som faktiskt är helt omöjliga att förutspå eller förstå. I går var en sån dag, då fick jag nämligen veta att jag är nummer 30 på magasinet Shortcuts uppstickarlista och alltså, att bara få finns till på en lista som presenteras så här; ”För tolfte året i rad utser Shortcut årets Uppstickare. Här listar vi 100 svenskar under 40 år som inspirerar, engagerar och gör Sverige bättre. De sticker ut – och inte minst upp.”, det känns så fint att jag baxnar.

Och om jag får liksom skryta, bara tanken på att någonting alls som jag gör kan få en spridning och betyda något och vara värt att uppmärksamma är liksom omöjligt att ta in. Nu låter det som att jag bara är fin i kanten eller går med håven, men det känns så. Det är omöjligt att ta in.

bild 3

Och motiveringen är så himla fin den också. Jag känner mig ärad. Och mållös. Och glad. Tack Shortcut. Här kan ni se topp-30-listan i dess helhet.

Saker jag tror skulle göra mitt skrivande bättre: 1

Lyssna på musik.

Mitt liv är sedan några år helt tyst. Ingen musik. Noll. Det beror på flera saker, som typ att mina cd-skivor är nerpackade och vem har ens en cd-spelare längre? Som att min i-pod nano (hette de så?) krashade och hej då musiken. Som att jag inte har Spotify i telefonen och inte någon annan källa för musik heller.

Det beror även på att musik berör mig så fett mycket att jag inte kan skriva och lyssna samtidigt för jag måste gå igenom alla texter, fundera över meningen med livet, googla artisten, tänka på vad som hände när jag senast lyssnade på låten och gärna gråta en skvätt som körsbäret på kakan. Det är ohållbart.

Men. Lite musik. Vid valda tillfällen. För att hamna i rätt stämning. Det skulle ge massor, jag bara vet det. Jag borde verkligen.

Är det Nanowrimo jag ska ge mig på?

Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev ett enda ord. Ungefär två veckor sedan jag gjorde någonting som hade med Bok Nummer Två att göra, åtminstone något som kräver mer tankekraft än attt skicka nåt mejl här och där.

Det har varit omåttligt skönt.
Nödvändigt skulle jag nog vilja påstå.

Jag har ingen aning om hur andra funkar, men för mig känns det som ett måste att få vila från texten ett tag. Bara släppa den där massan av ord, meningar och stycken och låta hjärnan roa sig fritt med helt andra saker. Under den första veckan utan Bok Nummer Två tänkte jag knappt på den alls, den sjönk till botten likt en sten och det dröjde en stund innan den började flyta uppåt igen.
Nu tänker jag en del på den, funderar, förbereder mig på olika åsikter jag kan komma att få, funderar lite till, planerar tiden framöver, när ska jag skriva, hur ska jag lägga upp, håller tummarna för att stommen ska funka.

Men framför allt; jag längtar efter att skriva igen. De senaste dagarna har suget kommit tillbaka så sakteliga, datorn och dokumenten, de helt tomma dokumenten viskar mitt namn.
Men vad ska jag skriva?
Jag kan inte jobba mer på Bok Nummer TVå just nu, det känns helt kontraproduktivt när jag ju gett iväg manuset just för att få nya ögon på det. Och jag vill inte riktigt börja på något nytt. Jag har några meningar som skulle kunna vara starten på något, men det är som att de inte får plats just nu. Jag vet ju att jag snart måste sätta tänderna i Bok Nummer Två igen, och då lär det bli på riktigt, så innan dess vill jag inte påbörja något nytt. Inte fastna i något annat. Men skriva, det vill jag, så vad göra?

Kanske det här? Efter att ha läst Marias inlägg på Debutantbloggen i dag tror jag kanske att jag måste. Jag som inte alls fattat grejen när andra berättat om det, verkligen inte. Men jag vet inte, Marias text väckte någonting, jag tror att jag måste. Måste jag? Borde jag? Någon som provat?

Asså jag tror jag kommer göra det.

Tacksamhet.

I går, när jag stigit upp tidigt för att hinna till tåget för att hinna hem och jobba efter Bokmässan. Då, när jag var helt slut av alla intryck och för lite sömn och för mycket fest och mängden människor jag pratat med så tog jag en snabb paus. Helt stilla stod jag. I vinden som inte var varm, men inte heller isande, utan bara ganska skön efter den något svettiga tågfärden. Och så tänkte jag på allt, tog in allt, och kände tacksamheten.

För att jag får vara med om allt det här.
Det är helt sjukt när jag tänker på det.
Bokmässa, bok, pocket, ny bok, nya människor, middagar med folk jag beundrar – det är makalöst och egentligen är jag utan ord för att det är så fantastiskt.

Det är också märkligt hur sällan jag verkligen tänker på det. Tar in det. Kommer ihåg det. Jag antar att det är så det funkar, det går inte att gå runt och liksom tänka på sitt eget liv hela tiden. Men ibland måste jag ta mig den tiden. För att komma ihåg. För att känna.

Jag lever mitt drömliv.
Min tacksamhet inför det är enorm.

bild (6)

Tänk ändå, här står jag och signerar min jäkla bok, kom igen liksom…

Manus färdigt. Mission (partly) completed.

Vet ni vad. I dag satte jag punkt. Nu är Bok nummer två omarbetad en hel gång. Nu tänker jag lyssna på vad andra har att säga om den. Sådana som min förläggare och mitt bollplank Anna.

Om några dagar kommer jag bli nervös för vad de ska tycka och tänka, men inte än. Nu ska jag bara njuta av känslan att vara klar. Att inte behöva skriva på boken varenda ledig stund.

Jag har varit snabbare än mitt satta datum-mål, det känns skönt för jag har längtat efter att vara helt ledig så länge. Att se en fri dag sträcka ut sig, timme för timme, att kunna gå på bikram och inte känna att det tar för mycket tid från skrivandet. Så nu ska jag njuta ett litet tag. Det känns fantastiskt.

bild (12)