Bokmässan.

Jodå, jag ska dit, som alla andra. Känns som det sveper en viskning över stan, det tisslas och tasslas, det fladdrar till under en parkbänk, bakom en buske, under ett träd och där är en seminariebiljett som kommer fladdrande.

Bokmässan.

Den antar nästan bibliska proportioner så här veckan inför. Och för mig, som aldrig varit där, känns det smått absurt och nästan omöjligt att den ska svara upp mot alla förväntningar. Vi får se, tänker jag, vi får se hur den står sig mot OS i London (skoja).

Allafall, om ni vill träffa mig så hänger vi runt med Debutantbloggen, på nåt trevligt ställe som vi meddelar senare, på fredag klockan 15.00. Och sen signerar jag min pocket i Norstedts pockethörna på lördag klockan 14-14.30. Kom förbi då vettja, säg hej, få en kråka i en pocket som pryder vilken bokhylla och vilket nattduksbord som helst, och som förmodligen är rasande billig där på mässan.

Undrar ni hur det går med skrivandet? Inte ett jota gjort de senaste sex dagarna, anledningen stavas självklart jobbjobbjobbJOBB. Det är mycket nu, men ledig dag i morgon. Då säger jag hej till Bok nummer två igen.

bild (5)

Annonser

Läs högt!

Jaha, i går var det alltså Debutantbar, på Debaser Medis i Stockholm, anordnat av Aspuddens bokhandel och Medborgarplatsens bibliotek. Harald Hultqvist förde samtalet och så var vi en hel drös debutanter som pratade om våra böcker. Det var trevligt så klart, ganska skön stämning och faktiskt några stycken som kommit för att lyssna, sånt blir jag alltid imponerad av, att människor tar av sin dyrbara tid för att besöka ett författarsamtal en onsdag mitt i veckan.

Förutom att det var trevligt att träffa andra författare så läste jag för första gången högt ur Välkommen ut på andra sidan. Jag har aldrig gjort det förut, men så fick jag tipset av Gerda Antti när vi träffades den där gången i Västervik att alltid läsa ur min bok om jag får chansen. Och jag fattar verkligen vad hon menar. Om man, som jag, gillar att läsa högt, att använda rösten och känner sig avslappnad när en gör det så finns väldigt mycket att vinna. Ingen känner din text så väl som du trots allt, ingen kan veta exakt hur du tänkt dig betoningen eller nyanserna, ingen kan som du få fram den rätta melodin så om du får möjligheten, kör!

bild

Eftersom jag tydligen inte tog en enda bild förutom den här trista skapelsen så kan jag berätta att övriga medverkande var min fina förlagskompis Jenny Åkervall som skrivit Jag tjänar inte och dessutom lika fina Caroline Hainer som står bakom Inte helt hundra. Dessutom Tove Mörkberg, Barnen, Annakarin Thorburn, Jag biter i apelsiner, Marie Hållander, Tjänster i hemmet, Elin Bengtsson, Mellan vinter och himmel, Athena Farrokhzad, Vitsvit, Jonas Malmborg, Fältöversten, Caroline Nylander, Du satt på Karlavagnen och Elin Olofsson, Då tänker jag på Sigrid. Bara en snubbe – måste varit den kvinnligaste debutantbaren på länge.

 

Allt som kommer på köpet.

Att få ge ut Välkommen ut på andra sidan är ju typ något av det härligaste som hänt mig, att få skriva, att få (om jag vill) kalla mig författare utan att nån morrar att det inte är sant, att få en inblick i processen kring en bokutgivning, allt det där har varit, och är, verkligen sjukt kul.

Och, som om inte det vore nog, så kommer det en massa andra roliga saker på köpet av den här boken. Jag får till exempel massa fina kommentarer från läsare. Och, kanske det bästa av allt, jag får träffa en massa nya människor och prata om nya saker. Härom dagen var jag ju först på Norstedt-mingel, och bara det, att få smyga runt på den vackra innergården, dricka bubbel och prata med andra författare och smarta personer, bara det, är ju liksom nog för att göra en glad och tacksam i flera veckor.

bild (50)

Och efter det var jag ju inbjuden till en bokklubbsträff. Inte mindre än tre bokklubbar hade slagit sina kloka ihop, skaffat en lokal och dukat fram käk och så fick jag komma och svara på frågor i några timmar. Det var otroligt roligt. Så väldigt givande att få nya frågor, nya infallsvinklar, att tvingas tänka på boken utifrån håll som inte är för mig självklara. Dessutom händer ju något i samtalet kring en bok, eller kring litteratur överlag, när olika människor läser samma text och ger sina tankar om den. Det bildas dynamik och det bildas spännande hybrider och jag gick därifrån helt upplyft. Så, som sagt, om någon annan vill göra samma sak – hör av er så styr vi upp något. Den här gruppen var cirka 15 personer, så många måste man kanske inte vara, men 10 är nog en bra idé.

Utblick.

Jaha hej hörrni! Hoppas ni haft en bra helg, en sån där med många nya intryck kombinerat med sinnligt lugn och frisk luft, det har nämligen jag. Ej möjligt att kombinera dessa tre tänker ni, men det är det, tricket heter cykelsemester med strålande väder, fagra omgivningar samt övernattning på camping. Sysselsätt er med det några dagar (kanske två) och jag lovar att du kommer komma ut som en ny och bättre människa.

bild (46)

Det där med nya intryck alltså, så himla bra grej. Jag har ju skrivit om det förr, hur det nästan börjar klia i kroppen om jag är på samma ställe för länge. Jag behöver variation, inte bara för att kunna skriva utan för att må bra typ. Sen är det dessutom himla gassigt att utsätta diverse fördomar en samlat på sig för en realitycheck. Jag kan säga att jag hade en bild av hur livet på en camping ser ut och ter sig. Allt inbefriades. Med andra ord, nu kan jag skriva obegränsat om campinglivet. Skönt.

Nu när jag uppmanat alla till miljöombyte, gärna medelst cykel, kan jag berätta att jag åt frukost med min förläggare imorse. Sjukt trevligt var det och nån dag ganska snart ska jag berätta vad vi kom fram till. Under tiden kan ni planera in ett besök på Debaser medis på onsdag kväll, då är det nämligen dags för Debutantbar. Med bland annat mig, kan man tänka sig. DN hade en blänkare om det, och toppade med bild, rätt ful om de hade frågat mig, men va fasen, det är ju tanken som räknas.

bild (48)

Uppmaning / rekommendation.

Å vad jag för er skull hoppas att ni är lediga, sitter bekvämt tillbakalutade mot valfri, solig vägg och inte tänker på annat än vilken glass ni ska köpa eller vilken tid ni ska snöra på er gympadojjorna för löpning i solen.

Om ni inte gör det, om ni som jag jobbar istället och det ganska mycket och hårt till på köpet, då rekommenderar jag att ni:

1. Ändå planerar den där springturen.

2. Därefter planerar sömn.

3. Före allt ovan prioriterar god litteratur och bokklubb.

bild

Så här såg det ut när vi härom kvällen åt magisk chokladkaka och diskuterade Monika Fagerholms senaste Lola uppochner, en bok som omöjligt kan beskrivas här och nu.

 

Att existera. Länge.

I dag hämtade jag ut ett bokpaket. Det är dom bästa av dagar, när böcker kommer farandes som en otippad present, rätt i famnen på en bara.

Boken innhöll Jenny Åkervalls (som jag ju var på releasen för) ”Jag tjänar inte”, Henrik Arnstads (som jag höll bibliotekspresentation tillsammans med) ”Älskade fascism” och så Haruki Murakamis novellsamling ”Elefanten som gick upp i rök”. Jag gillar Murakami, IQ84 var, hela trilogin, något av det bästa jag läst. Jag gillar inte allt, men jag gillar mycket.

bild (20)

”Elefanten som gick upp i rök” kom ut 1993. Då var Murakami 43 år gammal. Han hade sålt sin jazzklubb för att satsa på skrivandet och allt det där och han var kanske känd hemma i Japan. Men han var inte känd här i Sverige. Det blev han först många år senare, men ändå, ändå dimper hans novellsamling från 1993 upp i min brevlåda i dag (bildligt talat, jag har ingen postlåda, jag hämtade ut paketet på postservice) och det säger något om bokens fantastiska livslängd. En bok kan bli daterad, absolut, men det är sällan det förtar läsupplevelsen. Det blir ett annat språk bara, en annan ram, men sätter jag mig in i det sammanhanget, eller i alla fall har det i bakhuvudet, är det väldigt sällan det stör läsupplevelsen.

Snarare tvärt om, tycker jag. En bok och ett författarskap kan sättas i en kontext, det där omtalade pusslet, när man bygger bakifrån, när man tar något gammalt och håller upp det i ljuset av tid och av nu och av ett genombrott, det skapas hela tiden och även om det låter pretentiöst så känns det ju sjukt gott att litteratur lever länge.

Visst, Välkommen ut på andra sidan blir kanske bortglömd, någon gång i någon framtid kanske nån avlägsen släkting till mig, en brylling till mina ännu ofödda barn eller liknande, står på ett antikvariat och drar fram ett gammalt dammigt exemplar, lägger ihop två och två och fattar att det här är ju minsann min gamla släkting och hur mycket ska du ha för den? Och ägaren tittar lite trött på den bleknande framsidan och säger att ge mig en tjuga och bryllingen tänker att det är ju inte nåt och halar upp en sedel (om sådana fortfarande finns) och betalar och får min lilla bok med sig i en påse.

Förmodligen orkar släktingen aldrig läsa den. Den känns säkert för daterad, lattebruna väggar liksom, så sjukt 2010, för att inte tala om språket, så genuint trist och segt. Men tänk om, tänk om bryllingen tänker helt annorlunda, tänk om det liksom darrar till inombords när hen läser om Pet Sounds och Avenyn och Svenska Dagbladet, tänk om bryllingen ringer sin farmor och frågar var det så och har den här Jansson skrivit något mer och tänk att ingenting har förändrats på så många år.

Tänk om. Och bara tänk, Välkommen ut på andra sidan kommer finnas kvar, orden kommer finnas, de existerar, de kan spridas på min grav. För mig, journalisten som är van vid att gårdagens nyheter är gamla nyheter, är tanken på livslängd magisk. Rakt igenom.

Det är ju så bra allting.

Det har varit helg och i lördags slog det gnistor här hemma redan i arla morgonstund, boken var nämligen inte bara med i DN:s boklördag, den fick dessutom finfint omnämnande och sällskap. Eftersom jag beter mig rätt oskönt gällande det här med recensioner och sånt så var jag ute i trappuppgången och fiskade upp tidningen redan klockan sex (hrm), jag bläddrade snabbt, såg att den var med, såg att det såg bra ut, dansade en glädjedans och somnade sedan om. Bättre start på en dag är ju svårt att få.

bild(46)

Ser ni vad det står? ”Nya och gamla stora svenska debutanter.” Jag är med bland de nya och det är ju faktiskt helt fantastiskt.

bild(45)

Så fint så en blir tårögd och det höll i sig hela helgen. I dag har jag dessutom gjort något av det bästa som finns om man vill fortsätta hålla humöret på topp, nämligen pratat i radio inte mindre än två gånger. Först var det sportpanel i Godmorgon Stockholm, och sen bokprat i PP3 med Linnéa Wiklund och Johanna Swanberg. Jag säger det igen, bättre blir det inte.

bild(43)

Här kan ni lyssna om ni vill, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4283&artikel=5423523

Och nu då? Nu skriver jag, jo det är sant. En sida hittills.