Näe hörrni. Tröttheten.

Den här texten handlar inte särskilt mycket om bokskrivande, men ibland får ändamålet helga medlen. Eller hur.

Jag börjar med att säga att ni som inte har läst det här inlägget av smarta Emelie Eriksson som har bloggen En blommig tekopp bör göra det NU.

Läst färdigt? Bra, då fortsätter vi med lika smarta Nanna Johanssons uppföljning här.

Läs nu den här texten ur ett långt reportage med Leonardo DiCaprio i tidningen Elle. DiCaprio är just för dagen modell för ett känt modemärke och Elle har fått haka på:

”Leonardo DiCaprio är självlysande. Söt som socker, vacker som en dag. Och leendet är wow. Klädkedjans projektledare drar en lättnadens suck över att resultatet ser fint ut; de har trots allt viskat lite bekymrat om att den randiga t-shirten som ska vara oversize, sitter som ett korvskinn över ölmagen och att de tajta jeansen måste hasas ner. Leonardos tillstånd var en nyhet för alla här men den hippa London-byråns projektledare lugnar uppdragsgivarna med att magen kommer att fixas i retuschen” // ”Nära inpå och i verkliga livet är Leonardo DiCaprio lyskraft inte alls lika stark. I jeans, en stor gråspräcklig t-shirt och flipflops ser han helt…sliten ut, tänker jag, och får genast dåligt samvete. Han är snart 39 år, småbarnspappa och dessutom med en ny baby på väg – självklart kan man inte förvänta sig att han ska se ut som sitt retuscherade reklamjag. Han är vacker, men i verkligheten skulle vi förmodligen inte lägga märke till honom om han passerade i ett köpcentrum.” // ”Du är så mycket: Oscarsvinnande skådis, skönhetsikon, modell, pappa, vän, äkta man… Var hittar du energi?”

Så där knasigt blir det om man byter ut Penelope Cruz namn mot Leonardo DiCaprio, eller om ni så vill, en kvinna mot en man. Ingen man hade omskrivits på det där sättet, eller fått de där frågorna. Texten i Elle är en orgie i objektifiering, journalisten grottar ner sig i hennes hår och kropp och ögon och gravidmage och handslag och mun och kläder och tänk ändå att hon ser sliten ut, usch och fy. Dessvärre är det här inte alls ovanligt inom journalistiken och själv funderar jag massor på det.

Härom dagen frågade jag Pia Sundhage, förbundskapten för landslaget i fotboll, om hon inte var trött på att kvinnliga fotbollsspelare ständigt får finna sig i att svara på helt andra frågor än deras manliga diton, frågor som extremt ofta inte handlar om fotboll utan kanske om politik, sexuell läggning eller om de vill ha barn. Hon svarade kort och gott att jo, det var hon trött på. För så är det, journalistiken är fast i könsroller och de flesta som utövar yrket vill inte ens erkänna att det är så. Jag antar att det var därför jag lackade ur på den där artikeln i Elle, för att det där förekommer hela tiden, överallt, och för att min egen bransch inte är ett dugg bättre. Så, nu tänker vi på det idag, byt ut lite brudar mot snubbar i reportage och se vad du får, det skadar aldrig att öppna ögonen lite.

Du kan ju till och med roa dig med att för en kort stund, säg två sidor, byta ut dina kvinnliga karaktärer mot manliga, vem vet, det kanske spränger barriärer och öppnar dörrar, kanske till och med löser ett dramaturgiskt problem du kämpat med.

Puss!

Annonser

Alla klarar faktiskt inte att vänta till våren.

I går jobbade jag från 9-22.30, det är därför det är lite tyst här. Men, som jag varit inne på tidigare, omväxling behövs, annars skulle jag nog bli knäpp. Så vad gör jag när jag inte skriver? Jag gnäller på kylan och vintern, jag älskar solen, jag tittar på fotboll och andra sporter och imorse förklarade jag en pelargon död, den överlevde inte vinterövernattningen i förrådet och jag förstår den men är samtidigt ledsen för dess skull – mars är ju snart slut, det är nu det börjar, den hade bara behövt hänga i lite lite till.

När jag kommer hem på kvällarna läser jag Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Jag läser den för att Mona Sahlin är en av mina verkliga idoler och förebilder och för att titeln säger allt. Det här med patriarkala strukturer, jag är så jävla trött på dem.

Dags för glädjedans!

I dag hittar ni mig på Debutantbloggen där jag skriver om att värna sina statister, kolla in, ni får lära er om de 7 V:na också (varje gång jag tar denna gamla term i min mun blir jag sexton år igen, har tajt nithalsband och tuggar på en laktritsrot).

Och under tiden ni läser om statister pluggar jag skidskytte inför morgondagens kommentering, dricker lite kaffe mot balkongväggen emellanåt och dansar lyckodans inombords efter att ha fått en fullkomligt strålande recension i GP i dag. Dessutom är jag på förstasidan, tillsammans med fyra glada gubbar med gurkor på huvudet, bara det känns ju stort liksom.

bild (13)

Här skrivs inga böcker, här skjuts med gevär.

Ja, inte jag då, jag skjuter inte med gevär men just nu är jag mitt inne i den där underbara världen där träff, bom och åktider är det enda (nästan) som existerar. För några korta sekunder står tiden stilla, publiken är tyst, det enda som hörs är skotten som avlossas, i samma stund som beskedet kommer, träff eller bom, är det över, allt andas igen och vi drar efter andan i våra headsets.

Det har regnat oavbrutet sen vi kom hit till Oberhof, men jag vet inte, när man jobbar så här så stör det liksom inte. Visst, det blir blött, det blir det, men det spelar ingen större roll, i termoställ är liksom livet redan lite på undantagstillstånd.

bild(23)

bild(25)

bild(26)

Jaha, så här ser det ut. I tre sekunder var det uppehåll, då tog jag bild ett, på bild två värmer expert Magdalena rumpan på det bärbara elementet i vårt kommentatorsbås och bild tre visar hur mycket jag ljög i texten ovan – jag hatar att det regnar, låt det sluta, nu, tack.

Hej 2013 och hej Debutantbloggen!

Jomenvisst ser ni, jag är nu en en del av den eminenta Debutantbloggen! Det var den lilla hemligheten jag skrev texter till härom dagen men nu är det out in the open och det ska bli så himla kul. För er som inte har koll så är Debutantbloggen en blogg som drivs av (det här året) 5 debutanter. Vi debuterar alla under 2013, vi har alla ångest och vi kommer alla skriva självutlämnande och utan filter, rätt ner i det svartaste svarta bara.

Nej okej, jag skojar, men vi kommer skriva fint och bra och är du intresserad av skrivande så kommer Debutantbloggen bli din bästa vän i lång tid framöver, eller i alla fall tills du själv blir utgiven. Kolla här: http://debutantbloggen.wordpress.com/

Och till er som möjligtvis hittat hit från Debutantbloggen – hej på er! Jag tänkte att ni skulle få en liten presentation av mig och hur kan man väl bättre presentera sig den första dagen på 2013 än genom att sammanfatta 2012?

Året började magiskt. Jag skrev kontrakt med Norstedts, var gladare än gladast, kände mig oövervinnerlig och reste till Tobago på semester.

bild(17)

Jag har jobbat mycket under hela 2012. Det har varit fotboll och hockey och skidskytte och mer fotboll och handboll och basket och tabeller och tidiga morgnar och God Morgon Sverige och programlederi och ännu mer fotboll och kommentering och stress och lyckorus och bandy och utförsåkning och längdåkning och ännu mer skidskytte. Och i slutet av sommaren reste jag till London och OS för att kommentera gymnastiken. Det var mäktigt. Mäktigare än mäktigast faktiskt.

bild(18)

När jag kom hem flyttade vi. Vi tog vårt pick och pack och lämnade söder för Gröndal och under tiden redigerade jag Välkommen ut på andra sidan och det var så himla kul. Jag satt i förlagsmöten och jag petade med omslag och jag tyckte och tänkte och skrev tacklistor och petade och pillade och godkände kommatering och tog bort ord som envisades med att ständigt dyka upp på ungefär varenda sida. Och jag skålade i bubbel nästan jämt för det kändes som att det hela tiden fanns något att skåla för.

bild(19)

I oktober tyckte jag att jag hade jobbat klart på SVT för ett tag. Vi satte oss på flyget och åkte till Los Angeles. Det var fantastiskt på alla sätt. Mer fantastiskt än vad som egentligen är möjligt. Måste kanske flytta dit. När jag kom hem botade jag mörkt-som-i-graven-ångesten genom att skriva på bok nummer 2, men det var svårare och svårare att hitta tid eftersom Välkommen ut… ständigt pockade på omsorg i form av intervjuer och annat.

bild(20)

Och vet ni vad? Sen kom den. Min alldeles egna bok Välkommen ut på andra sidan tog plötsligt en fast fysisk form och jag har nästan aldrig varit stoltare. Den finns nu. Jag har gjort den. Och i morgon kan du köpa den.

bild(21)

Undrar du förresten hur jag ser ut? Här är jag morgonspacklad (alltså för programlederi) i sportens garderob. Det var sommar då.

bild(14)

Hej då tomtegubbar.

Så. Då var julen över och den var fin och vit och bra, men det råder ingen tvekan om att de närmsta två veckorna kommer bli aningen fullmatade. Den där boken ni vet, den som JAG har skrivit, den släpps liksom på onsdag. Jo, ni läste rätt, på ONSDAG.

Egentligen behöver inte ett boksläpp innebära så väldigt mycket jobb, recensionsdatum är ju inte förrän ungefär tre veckor senare, releasefest likaså (om man nu vill ha en sådan), de flesta inför-intervjuer brukar vara gjorda och pressfotona tagna för länge sen. Men i mitt fall har en massa saker ändå klumpat ihop sig och bildat en seg gröt som måste tunnas ut lite i taget. En grej är ganska stor, men vet ni vad, den är fortfarande HEMLIG, känns ju astöntigt att skriva så, varför nämna det alls då liksom om det ändå är hemligt och inte kan utvecklas ytterligare? Jo, för att, denna bloggpost är en TEASER! Och det bästa är att ni alldeles strax får reda på vad det handlar om. Hur som helst, den där hemliga grejen kräver lite fix och trix, precis som Adlibris-bloggen och Norstedts-bloggen och den här bloggen och just det ja, jag har ju ett jobb också, icke att förglömma.

Men ni vet hur det är, det är roliga saker alltihop och så snart jag har skrivit lite listor, betat av kvällen sändning från Gelsen-Krichen och satt mig ner med en kopp kaffe så ska jag nog vara på banan.

Under tiden kan vi spana in hur jag såg ut i gårdagens Metro. Jag såg det inte själv, men det finns ju länkar till nätet och snälla kompisar.

IMG_8979

http://www.metro.se/nyheter/annamaria-vill-andra-pa-popularkulturens-kvinnobild/EVHllB!COJzQVikskGlY/

Stiligt. Och boken, den gör sig så sabla snyggt på bild!

Blötsnön – AM 1-0

Imorse skulle jag göra radio, jag gör det ibland, pratar sport i Godmorgon Stockholm. Det är alltid trevligt och härligt och jag har gjort det i jättemånga år vid det här laget. Jag brukar glida in sval och glad och pigg (skämta), men inte i dag.

Det var nollgradigt imorse. Bra tänkte jag, cykelväder. Jag hade så jävla fel. Det var inte cykelväder, det var cykelns värsta ovädersväder, men när jag väl gett mig ut var det för sent. Jag halkade, jag svor, jag svettades, jag svor lite mer, jag blev nedstänkt, jag hatade, jag förbannade, jag balanserade, jag halkade lite mer och till sist, till sist kom jag faktiskt fram. Genomblöt och svettig och stressad kastade jag mig in i studion där alla som vanligt var lugna som filbunkar. De mötte mina vilt uppspärrade ögon och skakade lätt på sina huvuden och gjorde sedan narr av mig på bästa sändningstid. Men det gjorde ingenting för jag var så jäkla glad att den hysteriska cykelturen var över.

bild

Jaja, sen pratade vi i alla fall sport, Lasse Granqvist och jag och här kan ni lyssna på det om ni vill. Bilden ovan är från en annan morgon, en morgon utan blötsnö.

http://sverigesradio.se/sida/ljud/4317834

För övrigt det värsta med att jag just skrivit klart detta inlägg – nu måste jag cykla hem i skiten.