Skrivarutbildningar – ja eller nej?

Ganska ofta får jag frågan om huruvida jag gått någon skrivarkurs, vad jag i så fall tyckte om den och om jag har någon dunderutbildning att rekommendera.

Det trista svaret är nej – jag har inte gått en enda kurs. Inte på distans, inte på folkhögskola, inget. När jag skrev min första bok satte jag mig alltså helt enkelt bara ner och gjorde det. Rätt upp och ner, utan taktik eller egentlig koll på vad jag höll på med. Det funkade, men jag vet inte om det är att rekommendera.

Jag har ju inget att jämföra med, men nu för tiden drabbas jag ganska ofta av känslan att ”det måste finnas ett knep för det här”. Ett antagande baserad på allt annat en gör här i livet. Vill en exempelvis lära sig spela tennis går det självklart att köra på mot en garagevägg i ensamhet och bli okej, men det går förmodligen snabbare att ta en kurs med en lärare som vet vad hen sysslar med.
Ett än mer relevant exempel är skrivande, jag är ju journalist i grunden och där finns verkligen väldigt tydliga ramar och regler för att du ska få ut det du vill av din text. Det finns liksom ett grundupplägg som alltid funkar, hur stressad du än är så skapar de fyra hållpunkterna en okej artikel, och på samma sätt tänker jag att det borde fungera med bokskrivande. Det borde finnas vissa regler, vissa enkla upplägg, vissa tydliga vägar att gå? Eller?

Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta någon form av kurs, på distans kanske, främst för att lära mig lite genvägar och tänk gällande dramaturgi, vilket jag tycker är det absolut svåraste, men sen tänker jag på tiden det kommer ta och bangar ur, men ändå, jag tror det är en bra grej att lära sig hantverket. Ni som läser den här bloggen och som har några bra tips – spit it out – gärna med motivering, det kan bli som ett litet minikartotek över schyssta utbildningar.

bild

Annonser

Saker jag tror skulle göra mitt skrivande bättre: 1

Lyssna på musik.

Mitt liv är sedan några år helt tyst. Ingen musik. Noll. Det beror på flera saker, som typ att mina cd-skivor är nerpackade och vem har ens en cd-spelare längre? Som att min i-pod nano (hette de så?) krashade och hej då musiken. Som att jag inte har Spotify i telefonen och inte någon annan källa för musik heller.

Det beror även på att musik berör mig så fett mycket att jag inte kan skriva och lyssna samtidigt för jag måste gå igenom alla texter, fundera över meningen med livet, googla artisten, tänka på vad som hände när jag senast lyssnade på låten och gärna gråta en skvätt som körsbäret på kakan. Det är ohållbart.

Men. Lite musik. Vid valda tillfällen. För att hamna i rätt stämning. Det skulle ge massor, jag bara vet det. Jag borde verkligen.