Jag har sparkat rumpa enligt Amelia!

Nu är det fredag hörrni. En fredag när jag gick upp mitt i natten för att jobba, sprang hem med vinden rakt i ansiktet, sov och vaknade och gjorde grön juice och längtade efter solen, men istället har mörkret sugit ut allt som fanns av dagen och jag skriver med tända ljus. Jag skrev i går med. Inga epos, men några ord. Kanske är jag nåt på spåret, det vore fint i så fall.

I vilket fall började jag dagen med en trevlig överraskning. Jag är med på en finfin lista igen, den här gången är det tidningen Amelia som listar mig för någon som gjort nåt för kvinnosaken här i världen och jag blev helt stum när jag såg att jag är flankerad av genier som Alice Munro (!!!) Anna Odell och Liv Strömqvist (ni hittar listan här).

amelia

amelia2

Sjukt hedrande så klart, och nästan overkligt, jag menar Alice Munro och jag på samma lista??? Jaja, jag böjer huvudet och tackar, det är en ära och en ynnest att bli uppmärksammad på detta sätt.

Och med det, önskar jag glad fredag och fin helg till dig, fridens liljor och må du gå med lätta steg (och kanske skriva några tecken) (själv ska jag sitta åtminstone fyra timmar antingen lördag eller söndag, du med?).

Annonser

Jag är en uppstickare!!!

Ibland händer det grejer som faktiskt är helt omöjliga att förutspå eller förstå. I går var en sån dag, då fick jag nämligen veta att jag är nummer 30 på magasinet Shortcuts uppstickarlista och alltså, att bara få finns till på en lista som presenteras så här; ”För tolfte året i rad utser Shortcut årets Uppstickare. Här listar vi 100 svenskar under 40 år som inspirerar, engagerar och gör Sverige bättre. De sticker ut – och inte minst upp.”, det känns så fint att jag baxnar.

Och om jag får liksom skryta, bara tanken på att någonting alls som jag gör kan få en spridning och betyda något och vara värt att uppmärksamma är liksom omöjligt att ta in. Nu låter det som att jag bara är fin i kanten eller går med håven, men det känns så. Det är omöjligt att ta in.

bild 3

Och motiveringen är så himla fin den också. Jag känner mig ärad. Och mållös. Och glad. Tack Shortcut. Här kan ni se topp-30-listan i dess helhet.

Näe hörrni. Tröttheten.

Den här texten handlar inte särskilt mycket om bokskrivande, men ibland får ändamålet helga medlen. Eller hur.

Jag börjar med att säga att ni som inte har läst det här inlägget av smarta Emelie Eriksson som har bloggen En blommig tekopp bör göra det NU.

Läst färdigt? Bra, då fortsätter vi med lika smarta Nanna Johanssons uppföljning här.

Läs nu den här texten ur ett långt reportage med Leonardo DiCaprio i tidningen Elle. DiCaprio är just för dagen modell för ett känt modemärke och Elle har fått haka på:

”Leonardo DiCaprio är självlysande. Söt som socker, vacker som en dag. Och leendet är wow. Klädkedjans projektledare drar en lättnadens suck över att resultatet ser fint ut; de har trots allt viskat lite bekymrat om att den randiga t-shirten som ska vara oversize, sitter som ett korvskinn över ölmagen och att de tajta jeansen måste hasas ner. Leonardos tillstånd var en nyhet för alla här men den hippa London-byråns projektledare lugnar uppdragsgivarna med att magen kommer att fixas i retuschen” // ”Nära inpå och i verkliga livet är Leonardo DiCaprio lyskraft inte alls lika stark. I jeans, en stor gråspräcklig t-shirt och flipflops ser han helt…sliten ut, tänker jag, och får genast dåligt samvete. Han är snart 39 år, småbarnspappa och dessutom med en ny baby på väg – självklart kan man inte förvänta sig att han ska se ut som sitt retuscherade reklamjag. Han är vacker, men i verkligheten skulle vi förmodligen inte lägga märke till honom om han passerade i ett köpcentrum.” // ”Du är så mycket: Oscarsvinnande skådis, skönhetsikon, modell, pappa, vän, äkta man… Var hittar du energi?”

Så där knasigt blir det om man byter ut Penelope Cruz namn mot Leonardo DiCaprio, eller om ni så vill, en kvinna mot en man. Ingen man hade omskrivits på det där sättet, eller fått de där frågorna. Texten i Elle är en orgie i objektifiering, journalisten grottar ner sig i hennes hår och kropp och ögon och gravidmage och handslag och mun och kläder och tänk ändå att hon ser sliten ut, usch och fy. Dessvärre är det här inte alls ovanligt inom journalistiken och själv funderar jag massor på det.

Härom dagen frågade jag Pia Sundhage, förbundskapten för landslaget i fotboll, om hon inte var trött på att kvinnliga fotbollsspelare ständigt får finna sig i att svara på helt andra frågor än deras manliga diton, frågor som extremt ofta inte handlar om fotboll utan kanske om politik, sexuell läggning eller om de vill ha barn. Hon svarade kort och gott att jo, det var hon trött på. För så är det, journalistiken är fast i könsroller och de flesta som utövar yrket vill inte ens erkänna att det är så. Jag antar att det var därför jag lackade ur på den där artikeln i Elle, för att det där förekommer hela tiden, överallt, och för att min egen bransch inte är ett dugg bättre. Så, nu tänker vi på det idag, byt ut lite brudar mot snubbar i reportage och se vad du får, det skadar aldrig att öppna ögonen lite.

Du kan ju till och med roa dig med att för en kort stund, säg två sidor, byta ut dina kvinnliga karaktärer mot manliga, vem vet, det kanske spränger barriärer och öppnar dörrar, kanske till och med löser ett dramaturgiskt problem du kämpat med.

Puss!

Alla klarar faktiskt inte att vänta till våren.

I går jobbade jag från 9-22.30, det är därför det är lite tyst här. Men, som jag varit inne på tidigare, omväxling behövs, annars skulle jag nog bli knäpp. Så vad gör jag när jag inte skriver? Jag gnäller på kylan och vintern, jag älskar solen, jag tittar på fotboll och andra sporter och imorse förklarade jag en pelargon död, den överlevde inte vinterövernattningen i förrådet och jag förstår den men är samtidigt ledsen för dess skull – mars är ju snart slut, det är nu det börjar, den hade bara behövt hänga i lite lite till.

När jag kommer hem på kvällarna läser jag Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Jag läser den för att Mona Sahlin är en av mina verkliga idoler och förebilder och för att titeln säger allt. Det här med patriarkala strukturer, jag är så jävla trött på dem.

Tips-tisdag.

Asså, det där jag skrev om i går, det blir inte bättre, brudarna i boken konstrar och håller på, jag utvecklar det här http://debutantbloggen.wordpress.com/ (i morgon) och tills jag kommit på hur jag ska hantera dem låter jag dem helt enkelt bestämma själva och åker med på tåget. Däremellan bryter jag av med diverse bra grejer, gör det ni också.

Om du till exempel undrar varför det är ganska så dåligt att äta kött, hur kan liksom köttproduktionen påverka vår miljö och vårt samhälle så sjukt negativt som det gör och är det inte bara alla vegetarianer som är rabiata och militanta (nej, det är det inte), då tycker jag du ska se den här http://www.ur.se/Produkter/170958-Varlden-Alskade-kott.

Och om du fortfarande tror att du lever i ett jämställt samhälle där kvinnor och män har lika villkor så ska du läsa det här http://blogg.resume.se/nina-akestam/2013/01/28/don-efter-person/. Jag har ju hissat Nina innan, men hon är fortfarande bra så läs.

Om du inte övertygades av ovan nämnda blogg kan du ju alltid börja följa @kvinnohat på Instagram, det blir liksom så tydlig där.

Vill du bara bli underhållen en stund och läsa fint om min bok (vem vill inte det) så går det bra att kika här http://josjos.se/blog/2013/01/31/jansson-annamaria-valkommen-ut-pa-andra-sidan/ (tack för fina ord).

Bra. Fin tisdag på er.

Det är ju så bra allting.

Det har varit helg och i lördags slog det gnistor här hemma redan i arla morgonstund, boken var nämligen inte bara med i DN:s boklördag, den fick dessutom finfint omnämnande och sällskap. Eftersom jag beter mig rätt oskönt gällande det här med recensioner och sånt så var jag ute i trappuppgången och fiskade upp tidningen redan klockan sex (hrm), jag bläddrade snabbt, såg att den var med, såg att det såg bra ut, dansade en glädjedans och somnade sedan om. Bättre start på en dag är ju svårt att få.

bild(46)

Ser ni vad det står? ”Nya och gamla stora svenska debutanter.” Jag är med bland de nya och det är ju faktiskt helt fantastiskt.

bild(45)

Så fint så en blir tårögd och det höll i sig hela helgen. I dag har jag dessutom gjort något av det bästa som finns om man vill fortsätta hålla humöret på topp, nämligen pratat i radio inte mindre än två gånger. Först var det sportpanel i Godmorgon Stockholm, och sen bokprat i PP3 med Linnéa Wiklund och Johanna Swanberg. Jag säger det igen, bättre blir det inte.

bild(43)

Här kan ni lyssna om ni vill, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4283&artikel=5423523

Och nu då? Nu skriver jag, jo det är sant. En sida hittills.

Fredagar alltså, det är bra dagar det.

Hur börjar man bäst en fredag? Jo, så här, med 5 av 5 i betyg! Gladare är svårt att bli.

http://jenniesboklista.com/?p=13434

Och vilken vecka det har varit hörrni. Böljande som värsta vetefältet i storm. Upp och ner och upp igen. Mest upp faktiskt. Särskilt i dag. Och i går, men det är lite hemligare. Men ändå. Jag började ju i tisdags med att prata för biblioteksanställda på ABF-huset här i Stockholm. Tio minuters dragning om Välkommen ut… och jag var så himla glad att vara där. Biblioteken ligger mig varmt om hjärtat, särskilt som läsande håller på att bli allt mer av en klass- och utbildningsfråga. Alla läser inte. Alla tror inte att de kan läsa. Alla kan inte läsa. Alla får inte möjligheten och framför allt har långt ifrån alla råd. Att köpa en inbunden bok är dyrt, min kostar mellan 175 och 285 kronor beroende på var den inhandlas. Nästan 300 spänn för en bok, TUR att biblioteken finns.

Och vet ni i onsdags, då var jag inbjuden att prata om Välkommen ut… på fina Bokia i Västervik. 60 personer var på plats för att lyssna på mig och Gerda Antti och det var så fint och trevligt och härligt alltihop.

Här satt jag. Helt ensam. Och pratade, pratade, pratade. Och den snälla publiken lyssnade och lyssnade och, hör och häpna, kom med frågor och köpte boken. Vilken grej va!

bild(38)

Och kolla här, fina Gerda som trotsade förkylningens onda krafter och läste högt ur sin senaste bok Adamsons.

bild(39)

Det var det. Idel trevliga saker och låt oss maxa fredagsmyset, ska vi inte? Jo, det gör vi, med ännu en bokhandelsbild. Från Akademibokhandeln i Skrapan.

bild(42)

Förresten, chefigaste känslan? Att signera en bok till en vilt främmande människa som har valt att köpa just den. Så sjukt gött.