Manus färdigt. Mission (partly) completed.

Vet ni vad. I dag satte jag punkt. Nu är Bok nummer två omarbetad en hel gång. Nu tänker jag lyssna på vad andra har att säga om den. Sådana som min förläggare och mitt bollplank Anna.

Om några dagar kommer jag bli nervös för vad de ska tycka och tänka, men inte än. Nu ska jag bara njuta av känslan att vara klar. Att inte behöva skriva på boken varenda ledig stund.

Jag har varit snabbare än mitt satta datum-mål, det känns skönt för jag har längtat efter att vara helt ledig så länge. Att se en fri dag sträcka ut sig, timme för timme, att kunna gå på bikram och inte känna att det tar för mycket tid från skrivandet. Så nu ska jag njuta ett litet tag. Det känns fantastiskt.

bild (12)

Annonser

Nytt i pockethyllan!

Kolla här! Välkommen ut på andra sidan i pockethyllan. Ovanför Barca-boken och Glenn. Gött!!! Köp den nu hörrni, är ju pocket, kostar inget, men är BRA. Fin läsning för många.

bild 1

bild 3

Helt ärligt, det var så himla fint att se den. Den passar så bra där bland de andra pocketarna och jag är så stolt. Ibland måste jag påminna mig om det, min lilla bok, som jag skrivit, alla mina bokstäver, all min fantasi, lever. Den finns där ute. JAG har skrivit något som vem som helst kan gå in i en bokhandel och köpa. Det är svindlande.

Hurra för i dag!

I dag, den 12/9 är det exakt två år sedan jag fick ett mejl från min blivande (och nuvarande) förläggare, Susanna Romanus på Norstedts förlag.

Jag var på jobbet, satt mitt i skapandet av ett inslag som skulle sändas om mindre än en timme och när det ringde från dolt nummer brydde jag mig inte om att svara. Är det viktigt lämnar väl hen ett meddelande, tänkte jag, och fortsatte jobba. Efter sändningen lyssnade jag av telefonen, jag hörde Norstedts och har mejlat dig och det var ungefär allt, jag minns att jag tänkte vad sa hon egentligen och så kollade jag min mejl och där fanns det.

Vi läser Välkommen ut på andra sidan med mycket stort intresse.

Jag höll på att dö. Och jag ringde upp och kvinnan i andra änden sa precis det hon skrivit, vi läser med stort intresse, vi är inte riktigt klara, ville ändå höra av oss. Alltså, jag blev så glad, det är nästan svårt att förstå precis hur glad, det var så overkligt, så fantastiskt, som en dröm. Det var första gången jag skickade in ett manus och det var bara tre veckor sedan, det var helt sjukt.

Jag tvingade tillbaka den där glädjen rätt bra, jag är sån, vägrar ta ut saker i förskott, det finns så mycket som kan gå fel. Först när vi skrev kontrakt några månader senare släppte jag fram glädjen igen och den har funnits där sen dess. Att skriva är så otroligt roligt och jag är så tacksam och ödmjuk över att jag får göra det, och inte bara får göra det utan dessutom får göra det i samarbete med ett förlag som tror på mig.

Det var dagens inspiration hörrni, håll den levande nu, drömmen – GÅ OCH SKRIV!

bild(29)

Färdig!

Vet ni vad, i onsdags skrev jag klart första versionen av bok nummer två. Nånstans runt 114 000 ord och så snipp snapp liksom. En mäktig känsla.

Efter det skrev jag ut varje tjejs historia för sig, packade ner dem i resväskan och drog till solen. Om jag orkar ska jag börja läsa, men jag försökte i går och nästan kräktes av uttråkning så jag antar att det får ligga till sig ett tag till.

Men ändå, bok nummer två, mer färdig än den någonsin varit. Hurra för det!

20130823-094755.jpg

Varning för starka ord (eller, jag ÄLSKAR att skriva).

Det här inlägget ska handla om känslan ovan. Har ni känt den? Den när ni bara ÄLSKAR att skriva. När det bara flyter, det hisnar, det svänger och drar och du bara åker med, du bara låter fingrarna hamra och du ÄLSKAR det du skriver, du ÄLSKAR dina karaktärer, ÄLSKAR vad de gör och hur fantastiskt du får det att låta.

Så har jag haft det på förmiddagen i dag och faktiskt nästan hela dagen i går, eller nej förresten, det var i dag det verkligen hände. Det är som magi goddammit! Hur kan det vara det? Hur kan det vara så kul? Hur kan det kännas så inihelvete jävla bra att hamra ner ord i ett dokument? Hur?

Å, jag kan fortfarande känna pirret i magen, hur jag nästan ryser av rent välbehag eftersom jag vet, jag känner i hela kroppen att det här kommer inte att ta slut. Inte efter nästa mening, nästa stycke, i dag kommer orden aldrig att ta slut. Eller flytet. Eller känslan.

Att älska något. Och att få göra det. Att gå igång på sig själv och sitt liv och sin jävla vardag och att fyllas av sån TACKSAMHET att det nästan är outhärdligt och obärbart, ska vi spara den känslan?

bild (59)

Vill du bli en bättre författare: läs.

Jag är av åsikten att det är bra att läsa för att kunna skriva. Jag har ju alltid läst massor och jag tror att det liksom inofficiellt fungerat som min skrivarskola, tar en del av något tillräckligt mycket bör en kunna bli bra på det liksom (funkar ej med sport, du blir tyvärr ej en god handbollsspelare genom att titta på handboll, men å andra sidan lär du ju vara bättre än en som aldrig sett handboll alls…). Jaja, det där var kanske ett dåligt exempel, men ni fattar vad jag menar, det är helt enkelt bra att läsa, både för fantasin och för språket, för att inte tala om vilka underverk det kan göra för din smartness och så vidare.

Jag läser mycket av det mesta, men för det mesta sådant jag verkligen sett fram emot, hört talas om eller har en förförståelse inför. Detta gör att mitt läsande ser relativt likartat ut under vår, höst och vinter, det gör också att jag på sommaren försöker rucka på mina invanda mönster en del och läsa annat. Sånt som jag i vanliga fall inte upplever mig ha tid med.

Just nu läser jag Maria Langs gamla klassiker Mördaren ljuger inte ensam, en pusseldeckare i hemtrevlig bergslagsmiljö, smyckad med sportstugor, rutiga kavajer, erotiska nymfer och en särdeles kavat hjältinna som självklart lyssnar till namnet Puck. Boken är Maria Langs första, den kom ut 1949 och jag tycker verkligen ni ska ta er en titt på den, inte för att deckargåtan i sig är mer briljant än någon annan, men för att det ger så mycket att läsa ett annat språk. Att läsa nya ord, gamla slanguttryck, att se meningsuppbyggnader som till viss mån försvunnit – det berikar sjukt mycket ska ni veta och öppnar upp en massa stilistiska dörrar som hålls stängda lite för bestämt för åtminstone mig.

bild (44)

Så. Dagens boktips. Läs Maria Lang eller annan svensk litteratur från en si så där 50 år sedan. Det är bra för dig.

Allt som kommer på köpet.

Att få ge ut Välkommen ut på andra sidan är ju typ något av det härligaste som hänt mig, att få skriva, att få (om jag vill) kalla mig författare utan att nån morrar att det inte är sant, att få en inblick i processen kring en bokutgivning, allt det där har varit, och är, verkligen sjukt kul.

Och, som om inte det vore nog, så kommer det en massa andra roliga saker på köpet av den här boken. Jag får till exempel massa fina kommentarer från läsare. Och, kanske det bästa av allt, jag får träffa en massa nya människor och prata om nya saker. Härom dagen var jag ju först på Norstedt-mingel, och bara det, att få smyga runt på den vackra innergården, dricka bubbel och prata med andra författare och smarta personer, bara det, är ju liksom nog för att göra en glad och tacksam i flera veckor.

bild (50)

Och efter det var jag ju inbjuden till en bokklubbsträff. Inte mindre än tre bokklubbar hade slagit sina kloka ihop, skaffat en lokal och dukat fram käk och så fick jag komma och svara på frågor i några timmar. Det var otroligt roligt. Så väldigt givande att få nya frågor, nya infallsvinklar, att tvingas tänka på boken utifrån håll som inte är för mig självklara. Dessutom händer ju något i samtalet kring en bok, eller kring litteratur överlag, när olika människor läser samma text och ger sina tankar om den. Det bildas dynamik och det bildas spännande hybrider och jag gick därifrån helt upplyft. Så, som sagt, om någon annan vill göra samma sak – hör av er så styr vi upp något. Den här gruppen var cirka 15 personer, så många måste man kanske inte vara, men 10 är nog en bra idé.