Hej hallå!

Ibland kommer livet emellan texten och skribenten, så skedde i höstas. Jag blev nämligen vansinnigt tjock (pga på smällen), ganska trött och dessutom belamrad med roligt jobb. Detta ledde till noll skrivande. 

Efter det kom bäbisen ut och jag blev ockuperad av nya vanor, läs kaos, och nya saker att ta hänsyn till, läs mycket litet barn.

Men nu, nu är lillo snart tre månader och jag kreativt understimulerad eftersom jag inte jobbar. Så jag skriver igen. Inte mycket, och det går minsann inte snabbt, men jag skriver lite varje dag och det är superduperroligt varje gång! Ingen press, ingen stress, ingen prestationsångest, bara kul och tio minuter egen tid när little one sover eller leker. Kan rekommenderas. 

Så. Jag ville mest säga hej. Jag har cirkus 35 000 ord i mitt dokument. Jag har ingen aning om när det tar stopp nästa gång, men historien lever, kors i taket. Jag ville också säga att det uppenbarligen går att skriva trots liten bäbis, omöjligt att veta innan ju. Det är vår också, livet kan omöjligt bli bättre, eller vad säger ni?

  

Skrivtid..! 

Att ösa kärlek.

Tror det börjar bli läge att kalla det här för en varannan-månad-blogg. Låter ej som själva idén med en blogg, nej, men kanske bättre än inget? I vilket fall återkommer jag ju då och då med sporadiska uppdateringar (varje gång tänker jag att NU ska jag börja skriva varje vecka) och jag tänker att det kan väl få vara så, jag skriver när jag skriver helt enkelt.

Jag är mitt i vintersäsongen, det innebär kommentering och resor och snö och det är härligt och vet ni vad, manuset lever fortfarande. Det har varit med så länge nu och jag har fortfarande inte tryckt delete. Det finns kvar. Det växer. Och härom dagen drabbades jag av en så genuin kärlek till en av mina karaktärer att jag bara ville krypa in i texten och krama henne.

Av detta vill jag egentligen inte dra några slutsatser alls, jag har blivit allt för vidskeplig för det, men det är så himla fint att ha en liten berättelse att ösa kärlek över igen. Helt i mitt eget tempo. Och nu tänkte jag skriva helt utan krav, men det vore verkligen inte sant, kravlös i mitt skrivande kommer jag nog aldrig att bli, men jag har i alla fall släppt mina orimliga tids-och-tecken-och-ord-krav som bara var jävligt dåliga (fast det fattade jag inte då). Allt gott för tillfället alltså, hoppas det stämmer in på er också!

IMG_2020.JPG

Den sommaren den sommaren.

Jaha, så gick en sommar och plötsligt är det nästan höst och tja, det är väl inte så kul att tänka på, men inte heller särskilt mycket att göra åt.

Jag hade en fin sommar. Jag jobbade mycket, badade mycket, semestrade en del och skrev inte ett ord.

Det fick bli så. Huvudet var tomt. Inga ord fanns att uppbringa. Jag var för trött. För ointresserad. För trött på min egen historia.

Men nu, som sagt, nya tider och någon form av nya tag. Sedan sist har jag kastat en berättelse, påbörjat en ny, blivit missnöjd, kommit på en tredje och insett att DET HÄR ÄR VAD JAG SKA SKRIVA bara för att efter några veckor känna att näe, det här är en krystad bajskorv. Så. Nu är jag tillbaka på ruta ett. Med den första berättelsen. Jag skriver den från början. Långsamt går det, men det gör inte så mycket. Jag är glad så länge jag inte känner att den måste dö.

Och jag drog mig till minnes att det var precis så här med Välkommen ut på andra sidan, jag började, skrev om, skrev om igen, återgick. Och precis som då så är det samma karaktärer som byter historia. Jag gillar mina karaktärer, det är deras omgivningar som vållar mer huvudbry. Men det kommer.

Och i sommar har jag glatts åt att hitta min bok var jag än varit. Det blir lite knäppt, men varje gång jag kommer till en ny stad kollar jag bokhandeln, och jo då, Välkommen… har nu en livslängd i fysisk butik i över ett och ett halvt år. Det känns möcket bra.

image

Jag jag jag! JAG!

Jaha hörrni, här sitter jag och jobbar med min allra mest blygsamma mugg bredvid mig. Känner du dig lite dålig och blek emellanåt? Skaffa dig en mugg (eller annan valfri pinal) med ditt eget namn på, för- och efternamn skare va, gärna i stor text, effekten är omedelbar, DU BLIR KUNG! Skämt åsido, muggen kommer från en grej på jobbet och jag tog självklart hem den när projektet var slut, hur skulle jag kunna låta bli liksom?

bild (3)

Och vem vet, kanske är det muggens förtjänst, eller bara tidens gång, eller solen kanske, men jag känner ett nygrott litet författar-självförtroende. Jag skriver på, det går sakta, men den där lilla texten som jag faktiskt gillar tror jag, den växer. Dock, jag har nog aldrig skrivit så här långsamt i hela mitt liv. Jag skriver. Och läser. Och går tillbaka. Och ändrar. Och börjar om. Och delar upp. Och sätter ihop. Och så är jag helt slut efter kanske två sidors arbete.

Men.

Då får det väl vara så då. Huvudsaken är att jag gillar orden. Och att texten ständigt förändras. Jag vet inte om ni vet att jag med mitt förra manus, det är som instängt i en byrålåda och aldrig kommer komma ut, stackars, var rädd för att stryka. Och för att titta tillbaka i min text. Kanske berodde det på att den kändes fel och dålig och att jag visste att jag skulle upptäcka det om jag var för noggrann? Kanske lever alla texter sina olika liv? Oavsett så tar jag det passivt nu, det får bli som det blir, processen får bli som den blir.

Hur går det för er? Skriver ni? Och tränar ni? Det är ju min käpphäst, när jag tränar tänker jag bättre, jag mår bättre, jag skriver bättre, jag gör typ nästan allt bättre när jag tränar. I dag sprang jag trappintervaller och tittade på allt det gröna på väg upp och på vattnet på väg ner. Sen skrev jag. Och drack kaffe ur min ego-kopp.

Så skaffa en likadan. Och motionera. Vilka visdomsord va?

Avsaknaden av skrivtid.

Vet ni vad, jag jobbar för mycket. Det vill säga, jag jobbar för mycket för att hinna/orka skriva så som jag skulle vilja. Detta är självklart högst individuellt, andra skulle säkert kunna jobba lika mycket som jag och inte låta skrivandet påverkas det minsta, men nu är det ju mig det handlar om, och jag känner att kreativiteten i hjärnan tryter ju mer jag jobbar.

Det är en prekär situation eftersom jag just nu VILL jobba mycket. Jag har bestämt det, att det är jobbet som gäller, men då måste jag ju också acceptera att skrivandet får stå tillbaka och det är minsann inte lätt. För jag vill göra allt. Alltid. Men ni vet ju, dygnets timmar och allt det där, och vänner och partner och familj och träning och swoooosch så var dagen över veckan över månaden över och orden i dokumentet har inte alls vuxit i den takt jag hade önskat.

Och det värsta är att avsaknaden av tid inte är det enda problemet med att prioritera bort skrivandet. För mig är det nämligen så att ju mindre jag skriver, ju färre tillfällen jag sätter mig, desto längre blir vägen in i texten, desto längre tid tar det innan orden kommer. Kaka på kaka alltså, mindre skrivtid, långsammare när jag väl skriver. Och mindre fokuserad.

Men. I morgon sitter jag på ett tåg igen. Fem timmar nästan. Och jag hoppas hoppas hoppas av hela mitt hjärta att jag ska kunna skriva. För jag gillar den här texten. Jag har känt det den senaste tiden. Och jag gillar mina karaktärer. Jag tänker kaffe, ett helg-lugnt tåg, ro, tystnad i huvudet.

Och sen.
Dagen efter.
Har jag lika många timmar tillbaka.
Tio timmars skrivande hörrni – när hände det senast?

Så. Nu går vi ut och demonstrerar (skoja, jag jobbar, vad annars, men gör det ni!!!).

bild (24)

Kolla symbolisk bild, den lille stackaren kämpar sig upp ur betongen, precis som jag när jag letar skrivtid, hehe, eh?!?

Förenkla förbättra.

Å våren, du får mig att vilja dansasjungahoppa av glädje. Så. Sjukt. Skönt. Med. Sol. Med ljus. Med frukost på balkongen. Med cykelturer utan vantar. Jag går av på mitten, så underbart är det.

bild 2 (8)

En annan grej som är underbart är teknik som underlättar skrivande. När jag fyllde år fick jag ett tangentbord till min Ipad och jag, som har en dator som är lika stor som en tjock-tv, har fått ett nytt författarliv. När jag åkte tåg i helgen plockade jag fram min lilla, minimala padda, knäppte på tangentbordet och skrev. Jag fick ej ryggskott av tjockdatorn. Jag fick ej tjockdatorn i knät eftersom den är för stor för att få plats på de små tågborden. Det finns bara fördelar! Bara fördelar! Blir glad bara jag tänker på det. Ett tangentbord hörrni, önska er. Eller köp. Eller bara fundera på om det finns enkla grejer ni kan göra för att underlätta skrivandet. Inte så att det prompt måste vara konsumtion, jag är egentligen en långsam bakåtsträvare när det gäller sådana grejer och tänkte på tangentbordet i typ ett år, men nu när jag har det, sån WIN!

Det får bli dagens tips.
Det och att äta frukost på balkongen om du har någon.

bild 3 (6)

Att parera sviktande självförtroende.

Ibland kommer en ju över små tänkvärdheter (typ varje dag, men en kan ju inte redovisa allt), i dag läste jag Anna Hallbergs recension av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant och då var det en mening som ploppade ut och plötsligt stod i feta bokstäver över hela sidan.

/…/ sviktande självförtroende kan pareras med arbete! Det går att skriva tätare, hårdare, djupare, lättare även om man är vinglig och lite rädd. /…/

Så jävla spot on. Precis så har jag känt ett tag, jag har bara inte satt lika smarta ord på det, men det är just det där jag försöker jobba med. Jag försöker tajta, rensa, ta bort, skriva striktare, skriva rakare, hårdare och ändå behålla någon form av enkelhet i språket. Så jävla svårt är det ju, MEN, jag tror att det är enda sättet, i alla fall för mig just nu. Jag dödar mitt kackiga självförtroende, stänger in det i tajta meningar, gömmer det bakom stängda dörrar genom minimalistiska, hårt hållna meningar. Och jag skriver om, och om, och om igen.

Och det går långsamt.
Men i dag nådde jag 70 sidor.
Så den växer ju ändå – min lilla bångstyriga text.

bild 1 (7)

Och ser ni ljuset på tulpanerna? Så sjukt mycket enklare att skriva i solljus än i mörker.

Beröm. Ge nu. Ta tacksam emot.

Väldigt ofta glömmer jag bort att jag har skrivit en bok. Det trodde jag aldrig innan jag blev utgiven kan jag lova, hur skulle någon enda människa kunna glömma en sån stor sak liksom? Men jo, så är det, ibland är det som om det aldrig hänt. Som om Välkommen ut på andra sidan inte fanns.

Ganska ofta är det precis tvärt om. Jag minns väldigt väl, blir stolt men också frågande, hur går det för den, läser någon, tycker någon om? Ser någon den i en affär eller på nätet och drabbas av den där direkta känslan jag själv kan få när jag ser ett omslag; den där ska jag ha?

Ofta just nu har jag dessutom dåligt självförtroende när det gäller skrivandet och då tenderar Välkommen… att få ta smällen. Den är förmodligen ganska kass, ingen läser den och de som läser den hatar den och jag kommer aldrig kunna skriva en till bok…

Det är då.
Ett sådant här underbart inlägg kan förändra hela ens dag.
Kanske hela ens vecka.

coffeeworld

coffeeworld3

Hannah som driver snygga bloggen Coffeeworld har skrivit så fint att jag blev alldeles rörd och jag tänker ta den känslan och komprimera den, låta den bo i bröstet länge och använda den som bränsle bränsle bränsle för mitt förmiddagsskrivande.

Fina ord hörrni, thats the shit.
Glöm inte det.

TILLBAKA!

Nu så. Hej hej hej! Ryssland har släppt sitt grepp, tröttheten är bestående, men den måste nog tyvärr skyllas lika mycket på en förkylning som på för mycket jobb (dock rysk förkylning – de är sega) och oavsett vad jag tycker om saken så är det dags att återvända till verkligheten.

No more traska förbi en extremt överarbetad eldbärare varje dag.

bild 2 (5)

Och no more springa längs med Svarta havet och vinka lite till delfinerna som lekte där ute i bukten (en bit ifrån de ryska och amerikanska stridsfartygen som låg på lur, men det är en annan historia).

bild 1 (6)

Kort sagt, tillbaka till vardagen och skrivandet. Hur nu det ska gå till. Mitt lilla manus, det känns så övergivet att jag på riktigt nästan övervägde att återuppliva mitt gamla för en kort sekund. Men nej. Jag antar att det bara är att sätta ner rumpan och börja, eller hur, och som genom en lycklig slump (?!?), innebär det för mig att läsa allt från början, slakta hälften, döda en karaktär och därmed göra om typ allt jag hittills plitat ner.

Jag försöker hitta glädjen i detta.
Känna inspirationen spira.
Håll tummarna för mig.

Och ni – hur mår ni? Har ni skrivit? Har ni författat bestsellers? Klart ni har!

Testläsare ftw.

Mitt i planerandet av fredagsmyyyyyyyset kommer här en liten uppdatering. Jag träffade ju min testläsare härom dagen och PRIS SKE GUD vad det var värt! Alla borde ha en Anna som testläsare. Vi kom fram till så smarta grejer att ni anar inte, men framför allt insåg jag, som aldrig gått någon skrivarkurs eller liknande, verkligen vidden och värdet av att prata, diskutera och spåna idéer.

Det känns fortfarande lite märkligt för jag har på något sätt alltid sett det där som lite fusk. Jag har aldrig velat ge någon inblick i det jag skriver för jag vill inte påverkas och jag vill framför allt inte känna att det är någon annan som liksom skriver boken åt mig om ni fattar. En ganska ologisk tanke med tanke på hur komplext det är att skriva en hel bok, men ändå, jag har tyckt att det är lite dopning att liksom låta nån annan komma med smarta idéer som jag sen bara tackar för och plitar ner.

Jag känner fortfarande så märker jag när jag skriver detta.
Men.
Det skiter jag i.

För.
Vinningen med ett extra öga är så enorm, och vad som kanske är ännu viktigare (tror jag) är att ha någon som på ett tidigt plan petar på otydligheter i handling och karaktär, som ställer spetsiga frågor och tvingar mig att gå och hem och tänka och fundera och spalta och upp och tänka igen, allt det där som är mitt sämsta. En testläsare känns som en personlig tränare, hen tvingar dig till mer och större och bättre, håller koll på tekniken så du inte tappar coren och driver dig till framgång med en fast och säker hand. Typ så.

Fredagstipset blir alltså att skaffa dig en testläsare illa kvickt. Och sen inte bli ledsen när du tänker på allt du måste arbeta om och stryka ner efteråt. Så. Det tar vi en vårblomma på.

bild (22)