Skrivkramp. Krampernas kramp.

Skrivkramp. Det ordet alltså. Det liksom darrar kring det. Små hotfulla skakningar som fortplantar sig från bokstäverna och in i den som råkat närma sig det. Kramp. Av skrivande. 

Är det handen som låser sig? Eller kanske tanken? Känner ni de konvulsioriska sammandragningarna; i tinningen, ett öga som rycker, ett ben som sprätter till under bordet.

En kramp som bara drabbar de som skriver. Vilken skräck. Vilken ångest. Och inget välkänt botemedel finns. Ännu mer ångest.

Jag hade ingen aning om vad skrivkramp var innan den högg klorna i just mig. Först då förstod jag hur mycket ordet rymmer och vilket briljant ord det är. Skrivkramp. Det säger allt och för mig var det just så. En kramp. En lång en. Visst skrev jag ibland, stycken som jag raderade eller bara kände ingenting för, men mest av allt skrev jag inget alls. Surfade runt. Dammsög. Tog en springtur. Tog en till. Borde skriva. Hade ju tiden, hade ju tänkt, bestämt till och med. Tisdag är skrivardag. Minst 500 ord. Inge det? Okej då, 500 tecken. Nähä, några rader bara, några ynka bokstäver som inte känns skit? Men nej, inget blev det. Jag hade ingen lust, jag satt fast, orden kletade eller gled undan, det dåliga samvetet, stressen, skulle det aldrig mer gå? 

Var det ren tur första gången? Förmodligen. Var allt annat jag skrivit dåligt? Antagligen.

Det var där den satt, min kramp, i det dåliga självförtroendet. I en kris som blev en kramp. Det var så ledsamt, så ensamt, så otroligt tråkigt. Jag saknade skrivandet så mycket att jag till sist slutade sakna det för jag orkade inte. Precis som en gång tidigare i livet konstaterade jag att nej, det blir inget skrivet, det är slut nu. Jag hade försökt tillräckligt. Punkt bara. Nog.

Gick det över då? Det är ju lätt att tro det, men nej, det enda som hände var att jag blev lugnare i själen (om än lite ledsnare). Jag sällade mig till de ej skrivandes skara. De är ju rätt många trots allt, det fanns plats för mig med. Och när nån frågade om skrivandet sa jag att nej, jag hinner inte, kan inte, jobbar för mycket så det blir nog aldrig mer nåt med det där, en måste ju välja, tack och hej liksom. Jag sa det med lätt röst. 

1-0 till krampen. Jag var en förlorare. Motståndaren starkare. Det var rättvist. Tyvärr. Men jag kom igen, hur ser din kramp-match ut?

  
  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s