Tidsoptimerar du?

Jag är en ganska rastlös person, har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Det är, som med det mesta här i livet, både bra och dåligt. Bra för att jag får mycket gjort, hinner mycket, upplever mycket, dåligt för att jag kan ha svårt att slappna av och snabbt blir uttråkad om det inte händer tillräckligt mycket.

En del av min rastlöshet tar sig uttryck i att jag är en tidsoptimerare av rang. Jag skulle aldrig bara borsta tänderna – jag borstar tänderna och viker tvätt samtidigt. Jag äter och läser samtidigt. Jag pratar i telefon och vattnar blommorna samtidigt. Eftersom jag bor i Stockholm kan jag inte tänka mig nåt mindre tidseffektivt än att köra bil, alltså cyklar jag, och ja, jag cyklar ofta mot rött, trots att det är strängeligen förbjudet, eftersom jag inte kan tänka mig nåt mindre tidseffektivt än att stå och vänta vid ett rödljus om inga bilar eller fotgängare kommer. När jag promenerar lyssnar jag på radio eller podcasts eller klarar av ett telefonamtal, samma sak när jag springer. Jag skulle gå så långt som att säga att får jag plötsligt nån minut över har jag inga problem med att göra några situps på golvet – varför inte liksom? 

Jag tidsoptimerar hela min tillvaro och jag har inga bekymmer med det, men det finns några få saker här i livet som inte låter sig optimeras. Bäbisen är en. Hon tar den tid hon tar. Alltid. Och tur är väl det. En viss del av itt jobb går inte att optimera. 

Och inte skrivandet. 

Jag kan optimera vägen till skrivandet, och jag kan optimera på så sätt att jag verkligen skriver när jag skriver och inte håller på med annat jox under tiden, men sen är det stopp. Processen tar den tid den tar. Orden kommer varken snabbare eller långsammare för att jag vill det eller har en bra plan. Det bara är som det är. Sin egen spiral, med egen takt och eget tempo. Varenda gång jag inbillat mig nåt annat får jag spö. Skrivandet tar sin tid. Och det är på något sätt skönt. Som en fast, lite långsam och omodern punkt i livet. Just det där omoderna, att det görs som det alltid gjorts, förvisso med andra hjälpmedel i dag än för hundra år sen, men ändå, det där tidlösa i skrivandet, det stoiskt opåverkbara, det är verkligen underbart. Och nästan unikt, för oavsett om jag använder penna och papper, dator, skrivmaskin, har tusen appar för struktur eller post it-lappar i system så är det ändå i slutändan samma skit som måste göras, orden måste ner, historien berättas. Fy vad jag gillar det.  

 

Annonser

Skriva med bebis – går det ens?

Innan jag fick barn hade mitt svar på den frågan varit ”nej, förmodligen inte”, men det går faktiskt. 

HUR? undrar ni förstås nu, HUR? Det finns förstås inget generellt svar på den frågan, det beror helt på vad du har för bebis. Vissa kanske faktiskt inte hinner skriva något alls pga arg unge, andra har helt andra möjligheter. Men ett råd som kan ges till precis alla är: var redo. Vänta inte på inspiration, fundera inte, känn inte efter – får du fem minuter, kasta dig ner och skriv, bara kör, du har inte tid att dra ut på det, när som helst kan ungen börja hojta.

Det är som med träning, på med kläderna på morgonen, så snart du får tio minuter, ner och kör på golvet, annars blir det inget. Glöm därför tidsbestämda mål för ditt skrivande, glöm även att du ska skriva ett visst antal tecken per dag, den tiden är förbi. Istället gäller det att vara beredd och startklar, kasta sig ner och bara göra det. 

Det här kan ju låta som värsta mardrömmen, men faktum är att jag inte har särskilt mycket emot det, det är på något sätt befriande. När jag fick barn var jag inne i en period när jag inte skrev alls, jag hade ingen inspiration, ingen energi, men det förändrades nästan direkt efter leverans (av kiddo alltså). Plötsligt ville jag skriva så nu gör jag det. Jag skriver några ord här och några där och det funkar och det är roligt och manuset växer och mycket mer kan en inte begära. Jag skriver när hon leker, sitter på golvet bredvid henne och multitaskar och det finns mycket lite prestige eller prestationsångest i den sortens skrivande och det är så jäkla skönt. Så var beredd, fem minuter är skrivtid det också.

 
Fast nu har jag just varit en vecka här och då skrev jag inte ett enda jäkla ord!