Jag jag jag! JAG!

Jaha hörrni, här sitter jag och jobbar med min allra mest blygsamma mugg bredvid mig. Känner du dig lite dålig och blek emellanåt? Skaffa dig en mugg (eller annan valfri pinal) med ditt eget namn på, för- och efternamn skare va, gärna i stor text, effekten är omedelbar, DU BLIR KUNG! Skämt åsido, muggen kommer från en grej på jobbet och jag tog självklart hem den när projektet var slut, hur skulle jag kunna låta bli liksom?

bild (3)

Och vem vet, kanske är det muggens förtjänst, eller bara tidens gång, eller solen kanske, men jag känner ett nygrott litet författar-självförtroende. Jag skriver på, det går sakta, men den där lilla texten som jag faktiskt gillar tror jag, den växer. Dock, jag har nog aldrig skrivit så här långsamt i hela mitt liv. Jag skriver. Och läser. Och går tillbaka. Och ändrar. Och börjar om. Och delar upp. Och sätter ihop. Och så är jag helt slut efter kanske två sidors arbete.

Men.

Då får det väl vara så då. Huvudsaken är att jag gillar orden. Och att texten ständigt förändras. Jag vet inte om ni vet att jag med mitt förra manus, det är som instängt i en byrålåda och aldrig kommer komma ut, stackars, var rädd för att stryka. Och för att titta tillbaka i min text. Kanske berodde det på att den kändes fel och dålig och att jag visste att jag skulle upptäcka det om jag var för noggrann? Kanske lever alla texter sina olika liv? Oavsett så tar jag det passivt nu, det får bli som det blir, processen får bli som den blir.

Hur går det för er? Skriver ni? Och tränar ni? Det är ju min käpphäst, när jag tränar tänker jag bättre, jag mår bättre, jag skriver bättre, jag gör typ nästan allt bättre när jag tränar. I dag sprang jag trappintervaller och tittade på allt det gröna på väg upp och på vattnet på väg ner. Sen skrev jag. Och drack kaffe ur min ego-kopp.

Så skaffa en likadan. Och motionera. Vilka visdomsord va?

Annonser

Skrivarutbildningar – ja eller nej?

Ganska ofta får jag frågan om huruvida jag gått någon skrivarkurs, vad jag i så fall tyckte om den och om jag har någon dunderutbildning att rekommendera.

Det trista svaret är nej – jag har inte gått en enda kurs. Inte på distans, inte på folkhögskola, inget. När jag skrev min första bok satte jag mig alltså helt enkelt bara ner och gjorde det. Rätt upp och ner, utan taktik eller egentlig koll på vad jag höll på med. Det funkade, men jag vet inte om det är att rekommendera.

Jag har ju inget att jämföra med, men nu för tiden drabbas jag ganska ofta av känslan att ”det måste finnas ett knep för det här”. Ett antagande baserad på allt annat en gör här i livet. Vill en exempelvis lära sig spela tennis går det självklart att köra på mot en garagevägg i ensamhet och bli okej, men det går förmodligen snabbare att ta en kurs med en lärare som vet vad hen sysslar med.
Ett än mer relevant exempel är skrivande, jag är ju journalist i grunden och där finns verkligen väldigt tydliga ramar och regler för att du ska få ut det du vill av din text. Det finns liksom ett grundupplägg som alltid funkar, hur stressad du än är så skapar de fyra hållpunkterna en okej artikel, och på samma sätt tänker jag att det borde fungera med bokskrivande. Det borde finnas vissa regler, vissa enkla upplägg, vissa tydliga vägar att gå? Eller?

Jag har flera gånger tänkt att jag skulle ta någon form av kurs, på distans kanske, främst för att lära mig lite genvägar och tänk gällande dramaturgi, vilket jag tycker är det absolut svåraste, men sen tänker jag på tiden det kommer ta och bangar ur, men ändå, jag tror det är en bra grej att lära sig hantverket. Ni som läser den här bloggen och som har några bra tips – spit it out – gärna med motivering, det kan bli som ett litet minikartotek över schyssta utbildningar.

bild

Avsaknaden av skrivtid.

Vet ni vad, jag jobbar för mycket. Det vill säga, jag jobbar för mycket för att hinna/orka skriva så som jag skulle vilja. Detta är självklart högst individuellt, andra skulle säkert kunna jobba lika mycket som jag och inte låta skrivandet påverkas det minsta, men nu är det ju mig det handlar om, och jag känner att kreativiteten i hjärnan tryter ju mer jag jobbar.

Det är en prekär situation eftersom jag just nu VILL jobba mycket. Jag har bestämt det, att det är jobbet som gäller, men då måste jag ju också acceptera att skrivandet får stå tillbaka och det är minsann inte lätt. För jag vill göra allt. Alltid. Men ni vet ju, dygnets timmar och allt det där, och vänner och partner och familj och träning och swoooosch så var dagen över veckan över månaden över och orden i dokumentet har inte alls vuxit i den takt jag hade önskat.

Och det värsta är att avsaknaden av tid inte är det enda problemet med att prioritera bort skrivandet. För mig är det nämligen så att ju mindre jag skriver, ju färre tillfällen jag sätter mig, desto längre blir vägen in i texten, desto längre tid tar det innan orden kommer. Kaka på kaka alltså, mindre skrivtid, långsammare när jag väl skriver. Och mindre fokuserad.

Men. I morgon sitter jag på ett tåg igen. Fem timmar nästan. Och jag hoppas hoppas hoppas av hela mitt hjärta att jag ska kunna skriva. För jag gillar den här texten. Jag har känt det den senaste tiden. Och jag gillar mina karaktärer. Jag tänker kaffe, ett helg-lugnt tåg, ro, tystnad i huvudet.

Och sen.
Dagen efter.
Har jag lika många timmar tillbaka.
Tio timmars skrivande hörrni – när hände det senast?

Så. Nu går vi ut och demonstrerar (skoja, jag jobbar, vad annars, men gör det ni!!!).

bild (24)

Kolla symbolisk bild, den lille stackaren kämpar sig upp ur betongen, precis som jag när jag letar skrivtid, hehe, eh?!?