Loggbok.

Undrar ni vart jag håller hus? Nä, det gör ni nog inte, om inte annat för att ni vet det vid det här laget, just det, jag jobbar. Att kombinera ett upcoming OS och Paralympics med skrivande är ej så lätt.

Men.
Jag skriver.
Sakta men säkert växer det som jag inte vet vad det är.

Det är inte så intressant att berätta om för allt går så himla långsamt, men en grej jag börjat med är att skriva en liten logg över varje skrivpass. Förut har jag ju antecknat tecken, och det gör jag nu med, men nu skriver jag även några meningar om känslan under passet. Skrev jag bra, dåligt? Hur kändes det, hur var motståndet, raderade jag mycket? Jag tänker att det kanske kan vara till nytta nästa gång jag skriver en bok, eller när jag kommit så långt att det går att dra slutsatser av loggen. Vem vet, kanske finns det mönster i mitt skrivande, saker som aldrig funkar, dåliga pass som följs av bra och om så är fallet, fatta grymheten i att kunna gå tillbaka och i så fall konstatera detta, svart på vitt. Så, tja, det är vad jag pysslar med at the moment. Och så närmar jag mig 10 000 tecken, alltid något, även om det är mini-lite.

bild (19)

Annonser

Ord för ord.

Å ve, å ve, stackars lilla bortglömda blogg. Eller nej förresten, inte bortglömd, däremot ignorerad. Jag jobbar för mycket, då blir det så här. Men skriver jag nåt då, undrar ni, jo då, jag gör faktiskt det. Men jag vill inte prata så mycket om det för jag vet inte vad jag ska säga.

Men jo, jag skriver, ord för ord vid de tillfällen jag har att sätta mig. Exempelvis skrev jag en bra bit i går, med kaffe och lugnt och tyst och en sån där avslappnad trötthet i kroppen som en kan få när en jobbat riktigt, riktigt hårt i några dagar. Och jag tror att jag ska skriva lite i morgon innan jobbet. Över huvud taget längtar jag till min text. Vid alla möjliga tillfällen kommer jag på mig själv med att längta dit. Och jag har frigjort mig från en massa föreställningar, jag kan inte gå in på det än, men jävlar, en så befrielse.

Jaja, det var det. I Umeå fanns min pocket.

bild 2

Och ljuset var vitt och matt och snötyngt.

bild 1

Jag har sparkat rumpa enligt Amelia!

Nu är det fredag hörrni. En fredag när jag gick upp mitt i natten för att jobba, sprang hem med vinden rakt i ansiktet, sov och vaknade och gjorde grön juice och längtade efter solen, men istället har mörkret sugit ut allt som fanns av dagen och jag skriver med tända ljus. Jag skrev i går med. Inga epos, men några ord. Kanske är jag nåt på spåret, det vore fint i så fall.

I vilket fall började jag dagen med en trevlig överraskning. Jag är med på en finfin lista igen, den här gången är det tidningen Amelia som listar mig för någon som gjort nåt för kvinnosaken här i världen och jag blev helt stum när jag såg att jag är flankerad av genier som Alice Munro (!!!) Anna Odell och Liv Strömqvist (ni hittar listan här).

amelia

amelia2

Sjukt hedrande så klart, och nästan overkligt, jag menar Alice Munro och jag på samma lista??? Jaja, jag böjer huvudet och tackar, det är en ära och en ynnest att bli uppmärksammad på detta sätt.

Och med det, önskar jag glad fredag och fin helg till dig, fridens liljor och må du gå med lätta steg (och kanske skriva några tecken) (själv ska jag sitta åtminstone fyra timmar antingen lördag eller söndag, du med?).

Nejmen hej!

Jaha. Plötsligt tog Debutantbloggandet slut och jag åkte på semester vilket sammantaget visade sig vara sämsta tänkbara för bloggmoralen. Dock är ju semester vida känt att göra underverk för precis allt annat så förhoppningen nu är att kreativiten infinner sig fortare än kvickt. Ska bara jobba lite först. Men vem vet, kanske kan jag klämma ur mig något som har med skrivande att göra på torsdag. Eller kanske på fredag. I helgen tänkte jag i vilket fall vika en av dagarna åt det häringa författarprojektet jag trots allt verkar vilja fortsätta driva.

Vi säger så.

Och, just det, att tanka in det här ljuset varje dag var inte fy skam.

bild 1