Om att skriva ett manus och sen kasta det.

Om en är som jag kan en skriva en hel bok, eller ja, ett helt råmanus till en bok. Platt och absolut inte färdigbearbetat i och för sig, men det tar ju sin lilla tid ändå. I alla fall. En kan skriva ett helt manus och sen, kan en inse, att det är fel manus, fel berättelse.

Och skriva ett nytt.
Eller?

Inte så att jag har kastat det förra, det finns ju inombords redan, men jag insåg i samtal med min förläggare att jag var på väg åt helt fel håll. Så märkligt. Att skriva en hel berättelse åt fel håll.

Men jag vet inte, jag tänker ju ganska ofta att det är nog någon mening med det mesta här i livet (utom med vissa saker, de som är för hemska och för meningslösa att ens förstå) så då är det väl det med det här också. Hej då lilla manus. Hej – ja vadå?

Jag har tänkt och tänkt i säkert två veckor nu. Jag spretar åt olika håll. Men i går skrev jag ett synopsis. Och i dag ett komprimerat minisynopsis och tja, kanske, det kan vara det rätta.

Det enda jag vet är att varje ord måste kännas. Annars är det fel.

bild (22)

Och det där med att en lär sig av allt, en sak jag lärt mig av detta, är att jag kan skriva en hel bok. Alltså en hel berättelse. Med början och mitt och slut och historia och massa sidor. Jag kunde göra det en gång till, Välkommen ut på andra sidan var inte en slump, jag har historier i mig och jag kan få ut dem, det känns ändå fint.

Annonser

13 thoughts on “Om att skriva ett manus och sen kasta det.

  1. Åh, jag vet precis… Så himla skönt att läsa om att andra haft liknande problem! Jag skrev ett råmanus till min andra bok, hade ångest för det kändes inte rätt, men lämnade in det i alla fall för några veckor sedan. Jag pratade med redaktören och insåg att det inte finns någon berättelse där, inte egentligen, inte ens om man försökte få dit den med hink och spade, pinnar och tråd. Och jag dog lite inombords. Jag borde ha förstått för länge sedan att manuset var dead on arrival. Så förra veckan kastade jag det och kommer inte bråka med just det manuset mer. Det får bli någon annan berättelse. Och om inte det fungerar heller får jag försöka med en tredje. Det enda jag kan göra är att hoppas att jag blir bättre på det hela tiden, och kanske nästa gång inser tidigare att jag har en flatliner under pennan. Hoppas, hoppas.

    Susanna N

    • Skönt att vi är flera – men jag har också tänkt som så att den här berättelsen nog behövde skrivas och komma ut ändå, den behövde bara inte färdigställas och finslipas. Jag vet inte, jag tror på något märkligt sätt att jag var tvungen att skriva den, och fan, vi lär ju ha lärt oss massor på vägen! Frågan är också om en kan förstå på vägen, men kanske är just det någon en lär sig med tiden?

      • Ja, så kan det vara, om du inte hade skrivit den hade den kanske skavt i dig. Det tror jag i alla fall att mitt manus hade gjort. Men förhoppningsvis behöver jag inte göra samma misstag fler gånger… Och absolut, det känns som jag har lärt mig så otroligt mycket i själva bråkandet med berättelsen, kanske mer än jag lärde mig av att skriva första boken. När jag insett att något inte funkat har jag letat i andras böcker efter tips, försökt att förstå hur de har fått ihop sina berättelser. Det finns saker om karaktärsmotivation och karaktärsmetod jag aldrig funderat över om jag inte haft så många problem i skrivandet till exempel. Och även tema- och intrigkorrelationen. Så jag kom inte tomhänt ur processen. Men det är jobbigt ändå.

        Susanna N

    • Jag svarar här med, bara för att ämnet är så spännande. Jag hade en känsla av att historien inte var det jag ville att den skulle vara, men det slog mig liksom inte in att då kunde jag ju faktiskt skita i att skriva den, mycket märkligt!

  2. Ja, lite grann, fast jag trodde envist hela tiden att jag skulle få ihop det på något vis. Jag plockade bort karaktärer, la in nya, skrev backstory för att hitta nya vinklar tills jag såg i kors, jag provade allt. Jag hade riktigt ont i huvudet av att jag försökte så mycket. Nu i efterhand tänker jag att det borde varit en varningsklocka för mig: om det är så svårt så är det kanske för att det inte finns någon berättelse att berätta där. Men jag har aldrig varit med om just det så jag såg det inte. Jag har ju skrivit mycket även innan debutboken och jag har alltid hittat nya vägar och öppningar när jag fått respons, men den här gången såg jag istället att det var kört. Dött lopp. Inget att göra. Det var underligt. Och lite pinsamt. Jag kände mig så misslyckad, inte för att jag inte lyckades få ihop berättelsen utan för att jag inte sett det. Nu sa inte redaktören att det var kört, det är jag som säger det. Hon kanske är för snäll och inte säger det rätt ut, men jag förstår det själv. Det hon pekade ut var saker som jag redan visste fattades och precis som om någon tänt en lampa såg jag att även om jag lägger in allt det hjälper det inte det minsta. Jag borde gett texten till en vän långt tidigare, fått respons tidigare, då hade jag kanske släppt det innan jag lagt ner för mycket tid. Å andra sidan är det först när man skriver färdigt saker som man lär sig något, och så känns det här också. Det var en massa möda till ingen nytta men jag har onekligen lärt mig saker av hela processen, just av att ändå kämpa till the bitter end.

    Den här stämmer bra på hur jag kände och känner mig: ”Sometimes, the writing is for shit. And no matter what you do, no matter how hard you go at it, no matter how many different times you rewrite or wholesale reimagine scenes, you just can’t crack the code of your book.”

    saxat ur:

    http://libbabray.wordpress.com/2013/06/18/on-writing-despair-juicebox-mix/

    Susanna N

    • Nu svara jag här med, haha, men asså, det är konstigt att min första känsla också var att det var pinsamt att upptäcka att jag fortsatt skriva något jag egentligen inte stod för, att jag liksom inte tänkt till och utmanat mig själv mer – använt den fria tanken liksom. Så himla skumt att just pinsamhet är känslan som kommer, som att en gjort fel. Antar att det är en förklädd känsla av misslyckande för en är ju så sabla hård på sig själv. Egentligen är jag stolt att jag har satt ner foten och bestämt mig för att skriva det jag verkligen vill skriva, det hade ju varit mycket värre att köra på med det här, men ändå måste jag hela tiden påminna mig om att det är känslan jag ska vårda – inte den av att jag är värdelös…
      För övrigt var min bok för lätt att skriva, allt bara flöt – förmodligen för att hjärtat inte alls var där.

      • Jag hade en liten eller man ska kanske säga enormt stor fördel av att känna författare som kände igen situationen och hoppade ner i vattnet med livboja till mig ganska direkt. Jag tilläts inte att vältra mig i känslan av pinsamhet. Särskilt en vän satt i luren i timmar och kastade omkull alla dumma idéer jag hade och också siade om mina kommande kommentarer:

        ”Du kommer att säga att du aldrig ska skriva mer.”
        ”Jag skulle just säga det! För det tänker jag inte göra!”
        ”Skitsnack. Sen kommer du att säga att du inte duger till att skriva.”
        ”Precis! För det fattar ju vem som helst att jag inte gör!”
        osv, osv. in absurdum.

        Hon och flera andra berättade om sina egna och andra författares erfarenheter av att skriva sin andra eller t.o.m tredje bok, och till slut insåg jag att jag inte ens var särskilt originell i mitt öde och min ångest. Det här händer hela tiden. Men oftast med andra boken. Allting med andra boken är annorlunda och det är ingen idé att ens låtsas att det inte är det. Plötsligt har man en mottagare direkt, plötsligt skickar man iväg saker som man inte filat på i månader och är helt säker på att man kan stå för. Plötsligt har man en deadline. Och framför allt, just för att man gjort den en gång så tror man på något vis att det är något man borde kunna nu. Men så är det inte. Varje ny berättelse är en helt ny berättelse och kanske inte vill komma till världen på samma sätt.

        Författaren Lilith Saintcrow har skrivit väldigt många böcker men hon säger att hon inte lärt sig hur man skriver böcker, hon lär sig alltid bara hur hon ska skriva just den boken som hon håller på med.

        Så är det naturligtvis inte för andra, för precis som Annika skriver så gick det lätt för henne av helt motsatt anledning till din. Om det är en sak jag har lärt mig av att prata med mina författarvänner så är det just precis det, ingen annan är den andra lik, varje process är individuell och ibland till och med varje bok man skriver. Men känslan av pinsamhet och misslyckande, av att ha sprungit ut på torget utan kläder och inte riktigt förstå varför, den är lik för väldigt många. Tyvärr.

        Susanna N.

      • Susanna – återigen – tack för dina fina ord, de värmde och förklarade och var välbehövliga. I dag nämner jag dig på Debutantbloggen som ett litet extra tack!

  3. Starkt att kasta bort det istället för att ge ut någonting halvdant. Skulle fler tänkt på det viset (kanske framför allt Sylvester Stallone) skulle nog världen varit en lite bättre plats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s