Ny blandning.

Alltså, jag har så mycket att tänka på. Efter mötet med min förläggare bara snurrar det i huvudet. Jag funderar och funderar och promenerar och funderar och jobbar och stänger av och yogar och funderar. Det kommer nog vara så en stund. Jag måste liksom komma på vart jag ska med min berättelse och det gör sig tydligen inte i en handvändning.

En idé jag har är att ta manuset, kopiera rubbet och sen klistra klippa kasta och blanda. Och blunda. Ungefär som att trycka på shuffle. Fast med text. Det vore uppfriskande. Innovativt tänker jag.

Annonser

Hallå, idén, tänker du samarbeta eller?

Jag minns hur jag i somras testade en idé på min förläggare. Jag bara kastade ur mig den, vi diskuterade ju egentligen Bok Nummer Två, men det kändes bra att sätta ord på den för den hade legat och grott en stund redan då. Nu har den grott än mer, riktigt marinerats har den och härom dagen kom något av ett genombrott. Tidigare när jag har tänkt på den här idén har jag mer eller mindre tagit för givet att den ska bli Bok Nummer Tre, särskilt om den pusselbit som föll på plats härom dagen faktiskt skulle just falla på plats. Och så gjorde den det.

Men jag vet inte. Idén lämnade liksom inte det ruvande stadiet för det. Den ligger kvar. Den verkar så himla ovillig att bli tydligare, att kliva fram i ljuset, den är liksom dold bakom revbenen eller liknande, den viker undan, glider bort. Den är hal som en ål och långsam som en gammal dam på samma gång. Färgsprakande i ena stunden, tydlig som om den vore fotad av min inre kamera för att i nästa sekund bli dimmig och undflyende. Nästan som en synvilla.

Det här får mig att tvivla på att det verkligen är Bok Nummer Tre jag har inom mig. Kanske är det Bok Nummer Fyra. Eller fem. Jag vet inte. Och jag vet inte hur jag ska ta den vidare heller. Jag vet hur jag tvingar mig att skriva även utan inspiration, men tvinga fram en idé, kan en det?

bild (20)

Fängslade författares dag.

I dag är det Fängslade författares dag, jag har skrivit en inlägg om det här. Om du inte hinner läsa den långa versioner sammanfattar jag det hela här:

Tänk på vad du har, var tacksam för din yttrandefrihet.
Gå med i PEN eller Amnesty, skriv på namnunderskrifter.
Kom ihåg att du är priviligerad, du får säga, tycka och skriva vad du vill, vårda det.

Så.
Glad fredag på er nu.

Tillstånden.

Tänk ändå vad märkligt det är, hur en tänker och fungerar. Jag har ju känt mig så frustrerad i all denna väntan på utlåtande om mitt manus. Inte kunnat skriva annat, inte kunnat göra research till berättelsen fastän det verkligen hade varit en bra grej och, faktiskt, inte heller kunnat slappna av helt när jag ibland varit ledig för att det skavt och gnagt att jag är inte klar, det ska skrivas om, ändringar ska göras, jag är fast i mitten och jag vill vidare.

Och så i går, ett mejl från min förläggare. Som har läst nu. Och vill ses i slutet av nästa vecka.

Och som genom ett trollslag är jag lugn. Fastän jag inte vet någonting mer än i går eller veckan före i går. Visst är det märkligt. Hon kan fortfarande hata min text, fortfarande säga att allt måste skrivas om eller säga upp vårt samarbete eller vad som helst. Men trots det, nu är jag lugn. Nu har jag fullspäckat med jobb coming up, men jag bara vet att jag kommer kunna njuta mina lediga stunder eftersom jag inte svävar i luften längre.

Kanske hänger det ihop med ensamheten författarskapet innebär. Oavsett vilket entourage du har bakom dig så är det ändå bara du, bara jag, som skriver. Där är du ensam. I varje del av historien, i varje tecken, är du själv. Om du då dessutom hamnar i det totala vaakum som uppstår när du släppt dina ord, lämnat dem ifrån dig och ovanpå det inte hör ett ord om dem, då blir det tomt. Då föds en stress. I alla fall om du är som jag.

Men nu, happy jolly, och snart möte i den magnifika huset här nedan.

bild 4 (1)

Hur var det nu med den där texten…?

Jag mejlade min förläggare. Frågade om hon hatade min text. Hon sa ja. Ridå.

Närå, jag skojar, men jag mejlade och frågade och fick det trista, men fullt förståeliga, svaret att hon inte hunnit läsa och inte heller kommer hinna läsa på en stund till. Fruktansvärt enerverande, jag fortsätter liksom svirra runt i mitt lilla limbo, men alltid skönt att få en förklaring.

Det är ju så att utgivningen av böcker är en process som planeras långt i förväg. Min förläggare frågade mig före sommaren när jag trodde att jag skulle vara klar med Bok Nummer Två. Tillsammans kom vi fram till utgivning höst/vinter 2014 och i samma stund som vi klubbade det hamnade min bok på en särskild plats i förlags-flödet. Utgivning vid den tiden innebär lite grovt att jag ska vara klar med manuset strax före jul 2013, att jag kan redigera texten i ungefär fem månader och att allt ska vara fix och färdigt före sommaren 2014. Som ni förstår innebär ju dessutom den här planeringen att min förläggare har tänkt sig att läsa just strax före jul, inte i slutet av oktober när jag var klar, nu läser hon ju andra texter av andra författare som ligger före mig i utgivnings-kön, precis som min redaktör jobbar med annat och inte nån har tid att ägna sig åt mig.

Bara att vänta alltså.

Jag vilar huvudet så länge. Det kommer bli skriva av snarare än jag anar.

bild (19)

Vill ni förresten veta vad jag har kommit fram till angående att synas och höras? Kolla i så fall här.

Väntan.

Här kan ni läsa om varför det är så tyst här. Jag skriver inte. Jag väntar. Men helt ärligt, i dag är jag så skrivsugen att jag kanske går emot allt jag skrev i inlägget på Debutantbloggen och börjar på nästa bok ändå. Trots allt. Bara för att.

Det som är bra med att inte skriva är dock att jag har tid att läsa. Tid att göra andra saker. Jag yogar lite mer. Och gör tråkiga saker, som att härom dagen köpa en mikrovågsugn (lång, tråkig historia bakom detta beslut), jag har ju ingen ursäkt längre, lika bra att ta tag i allt som annars inte hinns med.

Men mest av allt väntar jag.
Och börjar oroa mig för att min förläggares tystnad faktiskt innebär att hon hatar varje ord jag skickat henne.
Fast nej, hon har nog bara mycket. Så många manus. Så många sidor. Så många författare som väntar i andra ändan.