Min akilleshäl. En av dom.

Så.
Efter att imorse ha sprungit en runda i regnet, hängt lite tvätt, hällt upp kaffe och knäppt på P1 startade jag datorn och letade upp dokumentet för Bok Nummer Två. Det var som att återse en kär gammal vän. En sån där vän du saknar när helst du är ifrån hen bara för att när du väl träffar personen i fråga plötsligt minnas att jäklar ja, du är ju både jobbig och underbar.

Jaja, i dag var planen att ta tag i en riktig jäkla surdeg, nämligen mina karaktärer, eller om man så vill – mitt ständigt dåliga samvete. Det finns två saker som gör mig övertygad om att jag inte är en riktig författare. Det ena har jag nämnt förut, det är det där med att ha ett system när jag skriver, vi har pratat färgade lappar, färgade pennor, mindmaps, skrivarprogram till förbannelse, men inget funkar för mig.
Jag skriver, rätt upp och ner bara och varje gång jag försöker med något annat inser jag att det inte är för mig. Såg ni Babel i måndags? Såg ni Thomas Engströms system, de där strikta korten uppklistrade på väggen? Mindervärdeskomplexet det födde alltså, maj gad.

Alltså, ej existerande skrivsystem är en akilleshäl, den andra är mina karaktärer. Ni vet hur författare brukar säga att de känner sina karaktärer bättre än sig själva, att de kan varenda detalj, att de vet vilka böcker karaktären har i bokhyllan, till och med de titlar som ännu inte lästs, att de vet vilket läppstift karaktären provade, köpte, använde en gång och sedan kastade bort. Och varför de kastade bort det. De vet till och med vilket sabla läppstift karaktärens mammas mosters kusin provade, köpte och kastade bort. Sån är inte jag och det är så jäkla dåligt för till skillnad mot ett system som ju i slutändan mest är personligt, så är det fanimig a och o att känna sin karaktär. Du MÅSTE känna din karaktär (tror jag) för att kunna skriva något så när trovärdigt, om inte annat för att plötsligt kunna fördjupa din karaktär när så krävs.

För vissa verkar detta komma naturligt, men inte för mig. Jag måste kämpa och anstränga mig för att komma in i mina karaktärer. Inte för att de strävar emot, utan snarare för att jag har bråttom. Jag skriver snabbt, framåt framåt och hoppar gärna över detaljer för att komma vidare vilket gör att jag någon gång måste stanna och göra jobbet då.
Så nu sitter jag här.
Med mitt persongalleri öppet på skärmen.
Och jag tycker det är så tråkigt.
Inte att lära känna dem bättre, det är kul, men jag hittar liksom inte nåt bra system att skriva ner det (de jäkla systemen igen), och när jag väl skrivit ner dem hittar jag inget bra sätt att ta del av det jag skrivit. Allt liksom bara strävar emot och korvar sig och hoppar runt.

Jag tror att jag är dyslektiker när det gäller skrivarsystem.

Inga bra tips har jag heller, ifall det nu sitter någon där ute som är som jag, det är liksom som en läxa, det måste göras, det är tråkigt och trist och tungt och belöningen är inte direkt omdelbar och underbar, men likväl måste det göras.
Röven på stolen friends.
Ni (och jag) vet att vi måste.

bild 2 (1)

Annonser

3 thoughts on “Min akilleshäl. En av dom.

  1. Ok, så du har en akilleshäl. Eller två. Men: jag
    förstår inte varför det skulle göra dig till en mindre riktig författare. Det är min fasta övertygelse att alla författare, hur lämpade de än må vara, har lätt för vissa saker och svårt för andra saker. Det är bara utifrån som allt allt allt ser så himla lätt ut. Och det är svårt att få syn på de där delarna som man är bra på, bättre än andra, eftersom de bara funkar. Friktionsfritt.

    Bra att du har hittat saker du behöver jobba på, det är ju enda sättet att lyfta sig en nivå. Men sluta ha mindervärdeskomplex. Du är ju redan en riktig författare. 🙂

    • Å, klart du har rätt, men du vet vad jag menar – jag vill OCKSÅ plocka fram färgpennorna och vara så där organiserad, typ. Men tack för påminnelsen, allt som ens liknar mindervärdeskomplex är kass! Sjukt för övrigt hur en inte ens tänker på det som går lätt, det bara kommer från ingenstans, medan annat får en verkligen s.l.i.t.a med.

      • Åh, men i så fall kommer du säkert att hitta ett eget sätt att använda färgpennor. Förr eller senare. Sådana system kan ju se ut på tusen sätt, säkert finns det minst ett som passar dig.
        Ja, sjukt. Men lite coolt också, det här att det är så många delar i skrivandet. Så att en måste utmana sig på några sätt, lite oavsett vad en har lätt för och inte, och blir tvingad att lära sig nya saker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s