Pocketlove!!!

Jag vet inte om alla vet det, men när en debutant (eller vem som helst faktiskt) släpper en pocket slås det inte direkt på stora trumman. Förlaget skickar ut en lista på pocketböcker som kommer den och den månaden så att olika tidningar och magasin ska veta, i vissa fall generar pocketen i ännu en sväng i media, men i de flesta fall går den mindre storleken ganska obemärkt förbi.

Så mycket roligare då att min älskade Välkommen ut på andra sidan fick en finfin liten blänkare i Aftonbladet i lördags. En stabil trea, det är mumma det!

bild (18)

Annonser

Min akilleshäl. En av dom.

Så.
Efter att imorse ha sprungit en runda i regnet, hängt lite tvätt, hällt upp kaffe och knäppt på P1 startade jag datorn och letade upp dokumentet för Bok Nummer Två. Det var som att återse en kär gammal vän. En sån där vän du saknar när helst du är ifrån hen bara för att när du väl träffar personen i fråga plötsligt minnas att jäklar ja, du är ju både jobbig och underbar.

Jaja, i dag var planen att ta tag i en riktig jäkla surdeg, nämligen mina karaktärer, eller om man så vill – mitt ständigt dåliga samvete. Det finns två saker som gör mig övertygad om att jag inte är en riktig författare. Det ena har jag nämnt förut, det är det där med att ha ett system när jag skriver, vi har pratat färgade lappar, färgade pennor, mindmaps, skrivarprogram till förbannelse, men inget funkar för mig.
Jag skriver, rätt upp och ner bara och varje gång jag försöker med något annat inser jag att det inte är för mig. Såg ni Babel i måndags? Såg ni Thomas Engströms system, de där strikta korten uppklistrade på väggen? Mindervärdeskomplexet det födde alltså, maj gad.

Alltså, ej existerande skrivsystem är en akilleshäl, den andra är mina karaktärer. Ni vet hur författare brukar säga att de känner sina karaktärer bättre än sig själva, att de kan varenda detalj, att de vet vilka böcker karaktären har i bokhyllan, till och med de titlar som ännu inte lästs, att de vet vilket läppstift karaktären provade, köpte, använde en gång och sedan kastade bort. Och varför de kastade bort det. De vet till och med vilket sabla läppstift karaktärens mammas mosters kusin provade, köpte och kastade bort. Sån är inte jag och det är så jäkla dåligt för till skillnad mot ett system som ju i slutändan mest är personligt, så är det fanimig a och o att känna sin karaktär. Du MÅSTE känna din karaktär (tror jag) för att kunna skriva något så när trovärdigt, om inte annat för att plötsligt kunna fördjupa din karaktär när så krävs.

För vissa verkar detta komma naturligt, men inte för mig. Jag måste kämpa och anstränga mig för att komma in i mina karaktärer. Inte för att de strävar emot, utan snarare för att jag har bråttom. Jag skriver snabbt, framåt framåt och hoppar gärna över detaljer för att komma vidare vilket gör att jag någon gång måste stanna och göra jobbet då.
Så nu sitter jag här.
Med mitt persongalleri öppet på skärmen.
Och jag tycker det är så tråkigt.
Inte att lära känna dem bättre, det är kul, men jag hittar liksom inte nåt bra system att skriva ner det (de jäkla systemen igen), och när jag väl skrivit ner dem hittar jag inget bra sätt att ta del av det jag skrivit. Allt liksom bara strävar emot och korvar sig och hoppar runt.

Jag tror att jag är dyslektiker när det gäller skrivarsystem.

Inga bra tips har jag heller, ifall det nu sitter någon där ute som är som jag, det är liksom som en läxa, det måste göras, det är tråkigt och trist och tungt och belöningen är inte direkt omdelbar och underbar, men likväl måste det göras.
Röven på stolen friends.
Ni (och jag) vet att vi måste.

bild 2 (1)

Är det Nanowrimo jag ska ge mig på?

Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev ett enda ord. Ungefär två veckor sedan jag gjorde någonting som hade med Bok Nummer Två att göra, åtminstone något som kräver mer tankekraft än attt skicka nåt mejl här och där.

Det har varit omåttligt skönt.
Nödvändigt skulle jag nog vilja påstå.

Jag har ingen aning om hur andra funkar, men för mig känns det som ett måste att få vila från texten ett tag. Bara släppa den där massan av ord, meningar och stycken och låta hjärnan roa sig fritt med helt andra saker. Under den första veckan utan Bok Nummer Två tänkte jag knappt på den alls, den sjönk till botten likt en sten och det dröjde en stund innan den började flyta uppåt igen.
Nu tänker jag en del på den, funderar, förbereder mig på olika åsikter jag kan komma att få, funderar lite till, planerar tiden framöver, när ska jag skriva, hur ska jag lägga upp, håller tummarna för att stommen ska funka.

Men framför allt; jag längtar efter att skriva igen. De senaste dagarna har suget kommit tillbaka så sakteliga, datorn och dokumenten, de helt tomma dokumenten viskar mitt namn.
Men vad ska jag skriva?
Jag kan inte jobba mer på Bok Nummer TVå just nu, det känns helt kontraproduktivt när jag ju gett iväg manuset just för att få nya ögon på det. Och jag vill inte riktigt börja på något nytt. Jag har några meningar som skulle kunna vara starten på något, men det är som att de inte får plats just nu. Jag vet ju att jag snart måste sätta tänderna i Bok Nummer Två igen, och då lär det bli på riktigt, så innan dess vill jag inte påbörja något nytt. Inte fastna i något annat. Men skriva, det vill jag, så vad göra?

Kanske det här? Efter att ha läst Marias inlägg på Debutantbloggen i dag tror jag kanske att jag måste. Jag som inte alls fattat grejen när andra berättat om det, verkligen inte. Men jag vet inte, Marias text väckte någonting, jag tror att jag måste. Måste jag? Borde jag? Någon som provat?

Asså jag tror jag kommer göra det.

Tid att sluta förhala…

Så, nu gick det inte att dra ut på längre, manuset till Bok Nummer Två är skickat till min förläggare. I samma stund som jag tryckte send blev jag vansinnigt nervös, klump i magen, tänk om det är helt jävla kass.

Jag sa att jag inte hade någon aning om ifall det var bra eller inte.
Hon sa att det är helt förståeligt, det är svårt att se sin text utifrån.
Jag ville tvinga henne att prata om det mycket längre, gräva ner mig, analysera som en tonåring, HUR kan jag inte veta om det jag skrivit är bra eller dåligt, HUR?

Men det gjorde jag inte förstås och, tja, nu är det bara att vänta. Och glädjas varje gång jag går förbi olika boklådor där pocketen står och glänser. Som till exempel här på Pocketshopp på Centralstationen.

bild 3 (2)

Ångesten. Om hon hatar mitt manus.

Så, då var den välbehövliga semestern från allt som heter skrivande och Bok Nummer Två över. Det har varit sinnessjukt skönt. Inte tänka på att skriva, inte vakna med strukturer och dramaturgiska kurvor i huvudet utan bara med känslan av att manuset är klart för nu, finns inget jag kan göra. Bara skriva ut de 331 sidorna, slå ett litet paketsnöre om och leverera luntan till min kära provläsare Anna.

Sen.
Kom.
Ångesten.

För, tja, tänk om hon hatar den. Anna läste Välkommen ut på andra sidan först av alla och var positiv från början. Och hon är alltid ärlig. Så. Om hon inte gillar Nummer Två kommer hon säga det och, alltså, konstruktiv kritik i all ära, men jag skulle ju bli sjukt besviken om hon ba ”nja, näe, trist, platt och tråkig, kom tebaks när du skrivit nåt kul”. Tänk er den örfilen.

Men jaja, en sak i taget. Hon kanske älskar den.

bild 1 (1)