Hur man skriver långt. Bästa tipset.

Hur många gånger har jag tagit upp problematiken ”jag skulle så gärna vilja skriva en bok, men jag har inte tid/ork/möjlighet/kraft och oavsett hur många gånger jag försöker så blir det aldrig längre än några sidor”. Om du är i den sista kategorin kan det här vara något för dig.

Ni vet det där med att räkna ord, det är ju inte direkt något nytt, rätt många författare jobbar på det sättet. En sätter upp ett mål, 500 ord varje dag eller kanske 2000 ord på en vecka och så vidare. Det är en bra grej, om du verkligen skriver dina ord vill säga och det var det jag upptäckte att jag inte gjorde. Fail.

Det handlar inte om att jag saknar disciplin, jag skriver alltid när jag verkligen måste, men ibland är det ju bra att liksom skriva i förebyggande syfte, inte för att du har en deadline i morgon utan för att du vet att du kommer få ett helvete när du väl har deadline om du inte förarbetar någonting. Grejen för mig var alltså att hitta ett sätt som fick mig att skriva även när det inte var kris och panik, jag satsade på 500 ord per dag – men guess what – det funkade inte.

Jag känner liksom inte orden, fattar ni. Jag känner inget pirr, jag glömmer hur många ord jag skrivit, jag tittar på den där jäkla ordräknaren och är helt blank. Jag går inte igång. Och går jag inte igång är risken stor att jag skiter i saker.

Så vad göra? Det enklast möjliga. Skriv upp orden. Varje dag. Ord och tecken och datum. Se det svart på vitt. Känn tillfredsställelsen när du skrivit fler än 500. Se resultat. Det är, för mig, det bästa som finns. Jag älskar sport på grund av synliga resultat, inga gråskalor, resultat. Jag gillar att diska av samma orsak – synliga resultat.

Mitt tips till dig som inte kommer nånstans, som har svårt med disciplinen eller bara fastnar eller bara inte får till det för vad spelar de där orden egentligen för roll när solen skiner och rosén väntar? Skriv en freaking lista. Så sjukt enkelt. Så jädrans effektivt. Gör det nu, skriv i kväll, skriv i morgon kväll, se att du är oövervinnelig, se hur orden blir fler, listan längre. Se hur sjukt grym du är, en författare är vad du är, en sån som skriver längre och längre och längre.

Okej skriv. Gör det bara.

bild (68)

Annonser

Färdig!

Vet ni vad, i onsdags skrev jag klart första versionen av bok nummer två. Nånstans runt 114 000 ord och så snipp snapp liksom. En mäktig känsla.

Efter det skrev jag ut varje tjejs historia för sig, packade ner dem i resväskan och drog till solen. Om jag orkar ska jag börja läsa, men jag försökte i går och nästan kräktes av uttråkning så jag antar att det får ligga till sig ett tag till.

Men ändå, bok nummer två, mer färdig än den någonsin varit. Hurra för det!

20130823-094755.jpg

Drömliv!

Hur har ni det, kära läsare, hur har ni det med skrivandet? Skriver ni så pennorna (obs, bildligt talat) glöder? Hoppas det.

Hur jag har det? Jo, tack, mycket bra. Jag gör nämligen det ovan nämnda, jag skriver så det ryker och fräser och flyger och far. Anledningarna till det är två.

1. Jag måste. Jag har fått tidsplanen för bok nummer två av min förläggare och om det ska bli som jag vill så måste jag vara dedikerad nu, jag måste skriva skriva skriva för att hinna göra texten så färdig som jag vill innan jag släpper den ifrån mig. Det är ju lite olika det där har jag förstått, när en författare släpper sin text, vissa gör det tidigt, andra sent, jag gör det sent. Jag vill gå igenom allt, många gånger, inte lämna ofärdigt, det får mig ur balans, får mig att känna mig utsatt. Så, jag skriver. Så det ryker om det.

2. Jag har semester, med andra ord, jag har tid. Så jag passar på, utnyttjar till max, skriver skriver och skriver.

bild (63)

Hur går det då? Jorå, jag är inne på sista kapitlet, på riktigt. Det känns faktiskt rätt sjukt. Men bra, så klart, och om någon tycker att det verkar torrt att ta ledigt från jobbet för att skriva så måste jag omdelebart stoppa vederbörande. det är inte jobbigt, det är underbart. Att gå upp på morgonen, bestämma själv över min tid, dricka kaffe, träna och skriva, det är mitt drömliv. Skriver ni?

Moralen.

Onsdag är Debutantsbloggsdag, det vet ju alla sen gammalt. I dag skriver jag om moraliska spörsmål som tynger mig både nu och då. Läs här om du vill.

Och vojne vojne, planen för lilla boken alltså, jag kan bara säga som så att nu är det slut med att ligga på latsidan, nu kanske de där 500 orden per dag (minst) måste bli verklighet. Tur att jag har två veckors semester comin up, lite synd att de kommer handla mer om skrivande och mindre om charter till Grekland, men va fan, skriva är ju ändå livets sötma.

Du flirtar ser jag.

Ibland kommer det sådana här fina bilder, från vänner som sprungit på Välkommen ut på andra sidan i olika bokhandlar. Varje gång får jag litet pirr i magen, det verkar aldrig gå över, min bok, på egna äventyr, omringad av finingar som Joyce och Kafka. Hur jävla säker är man inte på att de slåss om na, dessa filosofiska, tyngda, högburna män. De behövde väl lite skoj, lite fart, lite allt-behöver-inte-vara-så-jävla-tråkigt-bara-för-att-det-är-på-allvar i sina liv. Eller hur.

Förmodligen är de väl lite extra höga på självförtroende eftersom de kommit i nytryck. Känner sig moderna.

bild (1)

Tecken, nej ord, nej tecken, eller, äh va fan.

Gillar inte ni också när en slår på stora trumman och ba vrålar ut 100 000 tecken YA ALL!!!!! Och sen får en ett mejl där en smart läsare (tack Anders) lite försynt påpekar att njäe, det kan nog inte stämma, det måste vara ord du menar, eller?

Fail.

Så vi tar det igen. 100 000 ORD!!! Var det ju. 100 000 tecken hade jag visst passerat för evigheter sedan. Jaja, glad blev jag ju i vilket fall och det är det viktigaste. För den riktigt vetgirige kan jag berätta att lilla boken nu är uppe i en volym av 100 497 ord, men det säger mig egentligen inte så mycket. Jag är ingen mätare (vilket ju kanske kan förklara det lilla misstaget med tecken/ord), jag gör inga listor på diverse nätsajter för att se om jag säljer, jag har inget snitt jag ska klara i veckan eller en gräns för hur lång eller kort min bok ska vara. det enda jag har tänkt med uppföljaren är att den gärna får bli lite längre än Välkommen… Jag vet inte varför det känns viktigt, men det vore fint på något sätt.

Undrar ni förresten vad jag gör när det är så tyst här på bloggen? Det kan jag berätta. När det är tyst beror det på att jag inte skriver ett ord. Inte ett enda. Jag har börjat inse att det är så jag funkar bäst, när jag har tid kräver jag av mig själv att jag ska ta vara på den och skriva, då är mycket få ursäkter accepterade. Men när jag inte har tid av diverse olika anledningar, då är det bara så, då skiter jag i alla mina egna fina slutsatser om ”500 ord per dag hinner alla med” för de där orden blir ändå inte bra, eller så blir de inte alls utan jag sitter bara och stirrar på datorn och blir sur. Alltså, jag börjar lära mig hur jag fungerar när det gäller skrivande, det känns skönt.