100 000 tecken. Check.

Vill ni höra om en riktigt bra skrivardag? Klart ni vill. I dag hade jag en riktigt bra skrivardag, faktiskt extremt bra. Jag gjorde den där viktiga morgonmotionen, drack det där viktiga morgonkaffet, fick den där viktiga solen på balkongen och när jag nu slår ihop datorn för i dag har jag skrivit elva sidor och passerat 100 000 tecken.

Tjoho för det!

bild (62)

Jag är lite hooked på att passera gränser. Jag räknar gärna sidor, tecken ibland, jag kan bestämma en viss tid jag ska sitta vid datorn och så vidare. I dag hade jag ingen uttänkt plan, det var dagen efter rätt mycket jobb och de är alltid lite oklara för mig, ibland får jag oväntad ro, ibland ingen alls. I dag sammanföll allt på bästa sätt och när jag säger allt så betyder det två saker för mig: det första är ro, det andra är disciplin. För så här är det, att skriva kräver disciplin. En kan prata om lust hur mycket som helst, vilket jag ofta gör, men att skriva elva sidor kommer inte av sig själv. Det kräver att du sätter dig, att du sitter kvar och sen att du sitter en stund till, även när din hjärna vill lura dig att du kan vara nöjd för i dag. Min hjärna säger ofta att jag är nöjd efter sex sidor, och sex sidor är okej, men det är inte superbra, framför allt – vissa dagar finns det mer. Det är som med träning, vissa dagar är det en kamp, men vissa dagar har du den där extra energin och det är då du måste maxa. Inte stanna efter milen som är en helt godkänd distans utan fortsätta en mil till.

Det är disciplin, mina vänner, och känslan efteråt är oslagbar.

Elva sidor. 100 000 tecken passerat. Hej kära lilla bok nummer två du är på god väg att bli färdig. Och hej kära Am, du har varit grymt duktig i dag.

Annonser

I Paris, eller kanske Berlin, eller en öde skog…

Medan jag dricker iskaffe (jäkla tjat om iskaffe här på blöggen, men en får vara glad att jag skriver nåt alls…) och författar kan ju ni roa er med Debutantbloggen. I dag skriver jag om den där författardrömmen/klichén vi alla bär på. Läs och återkom vettja.

Små bokyngel.

Ibland händer de konstigaste saker. När jag härom dagen satte mig med mitt manus insåg jag att det har tjockat på sig, ynglat av sig, förökat sig, sjävklart utan min vetskap. Jag hade ju gjort en struktur för återstoden av boken, jag har för mig att jag skrev ett inlägg om det, en struktur där varje kapitel beskrevs med några få ord och allt som allt var det nio plus ett kapitel kvar. Himla märkligt då att jag när jag satte mig med lilla manuset härom dagen insåg att jaha, jag har skrivit sex av de där planerade kapitlen, men på något jäkla vänster har de fyllts med massa oplanerat och jag måste skriva en ny plan eftersom jag absolut inte kommer kunna wrappa upp det hela på tre kapitel.

Så nu har jag sex kapitel kvar.
Trots att jag redan skrivit sex.

Minst sex kapitel that is. Vem vet liksom, det kan ju dyka upp fler.

Jaja, en ska inte gnälla över ord som vill ut eller över att brudarna tar egna initiativ, tvärt om, jag premierar det å det grövsta. Jag vill även helt skamlöst göra reklam för Välkommen ut på andra sidan som pocket. Kommer i september. Du förbokar den här eller här. Gör det vettja, den kostar på riktigt nästan ingenting.

Varning för starka ord (eller, jag ÄLSKAR att skriva).

Det här inlägget ska handla om känslan ovan. Har ni känt den? Den när ni bara ÄLSKAR att skriva. När det bara flyter, det hisnar, det svänger och drar och du bara åker med, du bara låter fingrarna hamra och du ÄLSKAR det du skriver, du ÄLSKAR dina karaktärer, ÄLSKAR vad de gör och hur fantastiskt du får det att låta.

Så har jag haft det på förmiddagen i dag och faktiskt nästan hela dagen i går, eller nej förresten, det var i dag det verkligen hände. Det är som magi goddammit! Hur kan det vara det? Hur kan det vara så kul? Hur kan det kännas så inihelvete jävla bra att hamra ner ord i ett dokument? Hur?

Å, jag kan fortfarande känna pirret i magen, hur jag nästan ryser av rent välbehag eftersom jag vet, jag känner i hela kroppen att det här kommer inte att ta slut. Inte efter nästa mening, nästa stycke, i dag kommer orden aldrig att ta slut. Eller flytet. Eller känslan.

Att älska något. Och att få göra det. Att gå igång på sig själv och sitt liv och sin jävla vardag och att fyllas av sån TACKSAMHET att det nästan är outhärdligt och obärbart, ska vi spara den känslan?

bild (59)

Vill du bli en bättre författare: läs.

Jag är av åsikten att det är bra att läsa för att kunna skriva. Jag har ju alltid läst massor och jag tror att det liksom inofficiellt fungerat som min skrivarskola, tar en del av något tillräckligt mycket bör en kunna bli bra på det liksom (funkar ej med sport, du blir tyvärr ej en god handbollsspelare genom att titta på handboll, men å andra sidan lär du ju vara bättre än en som aldrig sett handboll alls…). Jaja, det där var kanske ett dåligt exempel, men ni fattar vad jag menar, det är helt enkelt bra att läsa, både för fantasin och för språket, för att inte tala om vilka underverk det kan göra för din smartness och så vidare.

Jag läser mycket av det mesta, men för det mesta sådant jag verkligen sett fram emot, hört talas om eller har en förförståelse inför. Detta gör att mitt läsande ser relativt likartat ut under vår, höst och vinter, det gör också att jag på sommaren försöker rucka på mina invanda mönster en del och läsa annat. Sånt som jag i vanliga fall inte upplever mig ha tid med.

Just nu läser jag Maria Langs gamla klassiker Mördaren ljuger inte ensam, en pusseldeckare i hemtrevlig bergslagsmiljö, smyckad med sportstugor, rutiga kavajer, erotiska nymfer och en särdeles kavat hjältinna som självklart lyssnar till namnet Puck. Boken är Maria Langs första, den kom ut 1949 och jag tycker verkligen ni ska ta er en titt på den, inte för att deckargåtan i sig är mer briljant än någon annan, men för att det ger så mycket att läsa ett annat språk. Att läsa nya ord, gamla slanguttryck, att se meningsuppbyggnader som till viss mån försvunnit – det berikar sjukt mycket ska ni veta och öppnar upp en massa stilistiska dörrar som hålls stängda lite för bestämt för åtminstone mig.

bild (44)

Så. Dagens boktips. Läs Maria Lang eller annan svensk litteratur från en si så där 50 år sedan. Det är bra för dig.

Om att skriva i solen.

Okej, det gör ont i hela kroppen av tanken på att min semester är över om bara några ynka timmar. Ont ont ont av insikten att skärgårdsnätter, vin, båtar, sol och långa samtal nu puts väck tar slut till förmån för kontorslandskap och sändningar.

Inget att gråta över förstås och jag har faktiskt mer semester i sommar, men ändå, att vara ledig, vad fantastiskt det är. Och att vara ledig i sol och varmt, än mer fantastiskt.

Men hur som helst, det är ju onsdag i dag, skrivardagen med stort S om ni minns så hur har det då gått?
Det enkla svaret är bra. Det har gått bra. Jag var lite orolig över att historien skulle ha övergivit mig, att berättelsen skulle ha distanserat sig från mig, slunkit mig ur händerna eller plötsligt bara känts platt och svår att få grepp om. Men icke. Allt fanns där. Karaktärerna och deras vilja, berättelsen och dess dramaturgiska kurva. Och solen och bikinin och iskaffet.

bild (47)

Nio sidor blev det. Men mängden var inte det viktigaste, inte alls, det viktigaste var att känna att min historia fortfarande är min, att den finns där, att den väntar på mig och att jag bestämmer. Och precis så kändes det.

Nu tänker jag fira skrivande och sista semestertimmarna med ett glas rosé i fint sällskap. Och så undrar jag lite om ni skriver. Eller solar ni bara?