100 000 tecken. Check.

Vill ni höra om en riktigt bra skrivardag? Klart ni vill. I dag hade jag en riktigt bra skrivardag, faktiskt extremt bra. Jag gjorde den där viktiga morgonmotionen, drack det där viktiga morgonkaffet, fick den där viktiga solen på balkongen och när jag nu slår ihop datorn för i dag har jag skrivit elva sidor och passerat 100 000 tecken.

Tjoho för det!

bild (62)

Jag är lite hooked på att passera gränser. Jag räknar gärna sidor, tecken ibland, jag kan bestämma en viss tid jag ska sitta vid datorn och så vidare. I dag hade jag ingen uttänkt plan, det var dagen efter rätt mycket jobb och de är alltid lite oklara för mig, ibland får jag oväntad ro, ibland ingen alls. I dag sammanföll allt på bästa sätt och när jag säger allt så betyder det två saker för mig: det första är ro, det andra är disciplin. För så här är det, att skriva kräver disciplin. En kan prata om lust hur mycket som helst, vilket jag ofta gör, men att skriva elva sidor kommer inte av sig själv. Det kräver att du sätter dig, att du sitter kvar och sen att du sitter en stund till, även när din hjärna vill lura dig att du kan vara nöjd för i dag. Min hjärna säger ofta att jag är nöjd efter sex sidor, och sex sidor är okej, men det är inte superbra, framför allt – vissa dagar finns det mer. Det är som med träning, vissa dagar är det en kamp, men vissa dagar har du den där extra energin och det är då du måste maxa. Inte stanna efter milen som är en helt godkänd distans utan fortsätta en mil till.

Det är disciplin, mina vänner, och känslan efteråt är oslagbar.

Elva sidor. 100 000 tecken passerat. Hej kära lilla bok nummer två du är på god väg att bli färdig. Och hej kära Am, du har varit grymt duktig i dag.

Små bokyngel.

Ibland händer de konstigaste saker. När jag härom dagen satte mig med mitt manus insåg jag att det har tjockat på sig, ynglat av sig, förökat sig, sjävklart utan min vetskap. Jag hade ju gjort en struktur för återstoden av boken, jag har för mig att jag skrev ett inlägg om det, en struktur där varje kapitel beskrevs med några få ord och allt som allt var det nio plus ett kapitel kvar. Himla märkligt då att jag när jag satte mig med lilla manuset härom dagen insåg att jaha, jag har skrivit sex av de där planerade kapitlen, men på något jäkla vänster har de fyllts med massa oplanerat och jag måste skriva en ny plan eftersom jag absolut inte kommer kunna wrappa upp det hela på tre kapitel.

Så nu har jag sex kapitel kvar.
Trots att jag redan skrivit sex.

Minst sex kapitel that is. Vem vet liksom, det kan ju dyka upp fler.

Jaja, en ska inte gnälla över ord som vill ut eller över att brudarna tar egna initiativ, tvärt om, jag premierar det å det grövsta. Jag vill även helt skamlöst göra reklam för Välkommen ut på andra sidan som pocket. Kommer i september. Du förbokar den här eller här. Gör det vettja, den kostar på riktigt nästan ingenting.

Varning för starka ord (eller, jag ÄLSKAR att skriva).

Det här inlägget ska handla om känslan ovan. Har ni känt den? Den när ni bara ÄLSKAR att skriva. När det bara flyter, det hisnar, det svänger och drar och du bara åker med, du bara låter fingrarna hamra och du ÄLSKAR det du skriver, du ÄLSKAR dina karaktärer, ÄLSKAR vad de gör och hur fantastiskt du får det att låta.

Så har jag haft det på förmiddagen i dag och faktiskt nästan hela dagen i går, eller nej förresten, det var i dag det verkligen hände. Det är som magi goddammit! Hur kan det vara det? Hur kan det vara så kul? Hur kan det kännas så inihelvete jävla bra att hamra ner ord i ett dokument? Hur?

Å, jag kan fortfarande känna pirret i magen, hur jag nästan ryser av rent välbehag eftersom jag vet, jag känner i hela kroppen att det här kommer inte att ta slut. Inte efter nästa mening, nästa stycke, i dag kommer orden aldrig att ta slut. Eller flytet. Eller känslan.

Att älska något. Och att få göra det. Att gå igång på sig själv och sitt liv och sin jävla vardag och att fyllas av sån TACKSAMHET att det nästan är outhärdligt och obärbart, ska vi spara den känslan?

bild (59)

Vill du bli en bättre författare: läs.

Jag är av åsikten att det är bra att läsa för att kunna skriva. Jag har ju alltid läst massor och jag tror att det liksom inofficiellt fungerat som min skrivarskola, tar en del av något tillräckligt mycket bör en kunna bli bra på det liksom (funkar ej med sport, du blir tyvärr ej en god handbollsspelare genom att titta på handboll, men å andra sidan lär du ju vara bättre än en som aldrig sett handboll alls…). Jaja, det där var kanske ett dåligt exempel, men ni fattar vad jag menar, det är helt enkelt bra att läsa, både för fantasin och för språket, för att inte tala om vilka underverk det kan göra för din smartness och så vidare.

Jag läser mycket av det mesta, men för det mesta sådant jag verkligen sett fram emot, hört talas om eller har en förförståelse inför. Detta gör att mitt läsande ser relativt likartat ut under vår, höst och vinter, det gör också att jag på sommaren försöker rucka på mina invanda mönster en del och läsa annat. Sånt som jag i vanliga fall inte upplever mig ha tid med.

Just nu läser jag Maria Langs gamla klassiker Mördaren ljuger inte ensam, en pusseldeckare i hemtrevlig bergslagsmiljö, smyckad med sportstugor, rutiga kavajer, erotiska nymfer och en särdeles kavat hjältinna som självklart lyssnar till namnet Puck. Boken är Maria Langs första, den kom ut 1949 och jag tycker verkligen ni ska ta er en titt på den, inte för att deckargåtan i sig är mer briljant än någon annan, men för att det ger så mycket att läsa ett annat språk. Att läsa nya ord, gamla slanguttryck, att se meningsuppbyggnader som till viss mån försvunnit – det berikar sjukt mycket ska ni veta och öppnar upp en massa stilistiska dörrar som hålls stängda lite för bestämt för åtminstone mig.

bild (44)

Så. Dagens boktips. Läs Maria Lang eller annan svensk litteratur från en si så där 50 år sedan. Det är bra för dig.

Om att skriva i solen.

Okej, det gör ont i hela kroppen av tanken på att min semester är över om bara några ynka timmar. Ont ont ont av insikten att skärgårdsnätter, vin, båtar, sol och långa samtal nu puts väck tar slut till förmån för kontorslandskap och sändningar.

Inget att gråta över förstås och jag har faktiskt mer semester i sommar, men ändå, att vara ledig, vad fantastiskt det är. Och att vara ledig i sol och varmt, än mer fantastiskt.

Men hur som helst, det är ju onsdag i dag, skrivardagen med stort S om ni minns så hur har det då gått?
Det enkla svaret är bra. Det har gått bra. Jag var lite orolig över att historien skulle ha övergivit mig, att berättelsen skulle ha distanserat sig från mig, slunkit mig ur händerna eller plötsligt bara känts platt och svår att få grepp om. Men icke. Allt fanns där. Karaktärerna och deras vilja, berättelsen och dess dramaturgiska kurva. Och solen och bikinin och iskaffet.

bild (47)

Nio sidor blev det. Men mängden var inte det viktigaste, inte alls, det viktigaste var att känna att min historia fortfarande är min, att den finns där, att den väntar på mig och att jag bestämmer. Och precis så kändes det.

Nu tänker jag fira skrivande och sista semestertimmarna med ett glas rosé i fint sällskap. Och så undrar jag lite om ni skriver. Eller solar ni bara?

Att skriva som Erlend Loe.

Har ni tänkt på vad TYST det är här? Det beror på att jag har semester, den första betalda någonsin och jävlar vad jag semestrar. Ingen dator, inget bloggande, bara gamla hederliga samtal med trevliga personer, lite radio samt nya synintryck. Jag är bara ledig en dryg vecka, men det gör inte så mycket, en hinner med rätt mycket på en vecka och den kom väldigt lägligt efter två tunga jobbperioder så allt är gott och bra.

Det enda jag verkligen saknar är att skriva, så är det ju jämt, men på onsdag smäller det, då har jag en HEL skrivdag, det blir förhoppningsvis fint och medan vi väntar på att denna stora dag ska infinna sig tycker jag att ni ska fördriva tiden med att lyssna på Värvet och Erlend Loe. Jag läste Erlend Loe för första gången när hans Naiv. Super. kom ut någon gång tidigt nittiotal. Jag blev ganska såld, som så många andra och Värvet-intervjun fick mig att börja längta efter lite Loe igen. Han pratar så himla bra om skrivande och varande och görande och jag blev superduperglad över att han, liksom jag, verkar vara en författare som skriver snabbt och sen inte vill ha så mycket mer med sin text att göra, han redigerar den så klart, men i stort sett skriver han sina böcker från start till mål och är godkänt nöjd redan från början, sån gillar jag. Dessutom har han skrivit i 20 år och aldrig känt minsta lilla skrivkramp, han har utforskat flera genrer och drivits nästan enbart av lust i sitt sätt att välja ämnen för sina romaner. Ja ja ja, utropar jag uppskattande och säger nu till er en gång till, lyssna på Erlend Loe och Värvet, här kommer länken.

bild (38)

Nu ska jag hitta ett vatten lika vackert som det här att närma mig, men vi hörs snart, och ni minns väl, skrivardag på onsdag!

Intervju.

De senaste två dagarna har jag kommenterat så många timmar att jag aldrig mer vill höra min egen röst, typ. Men det är inte över än, i morgon fortsätter SM-kalaset med frisbee och roller derby, kanske är du inte intresserad av det? Då kan du läsa en intervju med mig här, den handlar i alla fall om skrivande. Jag verkar kunna prata om det också, kanske är så jag jobbar, prata istället för att skriva emellanåt.

I alla fall, Malin på forumet Litteratur i fokus ställde frågorna.

Om den stora romanens tillkomst.

Å min lilla rara blogg vad du kämpar här ute i etern helt ensam medan jag begraver huvudet i informativa texter om inlines, roller derby och frisbee. Det är SM på gång mina vänner, men skrivandet finns ju ständigt med oss, eller hur?

Här kan ni läsa om varför du inte behöver må dåligt för att författa den stora romanen.

Själv saknar jag att skriva så mycket att det nästan värker i mig, men det är inget att göra åt. Jag tröstar mig med att jag får göra mina förberedelser på balkongen med utsikt över tjusiga blomster och inte behöver sitta instängd på ett kvalmigt kontor.

bild (32)