Läs högt!

Jaha, i går var det alltså Debutantbar, på Debaser Medis i Stockholm, anordnat av Aspuddens bokhandel och Medborgarplatsens bibliotek. Harald Hultqvist förde samtalet och så var vi en hel drös debutanter som pratade om våra böcker. Det var trevligt så klart, ganska skön stämning och faktiskt några stycken som kommit för att lyssna, sånt blir jag alltid imponerad av, att människor tar av sin dyrbara tid för att besöka ett författarsamtal en onsdag mitt i veckan.

Förutom att det var trevligt att träffa andra författare så läste jag för första gången högt ur Välkommen ut på andra sidan. Jag har aldrig gjort det förut, men så fick jag tipset av Gerda Antti när vi träffades den där gången i Västervik att alltid läsa ur min bok om jag får chansen. Och jag fattar verkligen vad hon menar. Om man, som jag, gillar att läsa högt, att använda rösten och känner sig avslappnad när en gör det så finns väldigt mycket att vinna. Ingen känner din text så väl som du trots allt, ingen kan veta exakt hur du tänkt dig betoningen eller nyanserna, ingen kan som du få fram den rätta melodin så om du får möjligheten, kör!

bild

Eftersom jag tydligen inte tog en enda bild förutom den här trista skapelsen så kan jag berätta att övriga medverkande var min fina förlagskompis Jenny Åkervall som skrivit Jag tjänar inte och dessutom lika fina Caroline Hainer som står bakom Inte helt hundra. Dessutom Tove Mörkberg, Barnen, Annakarin Thorburn, Jag biter i apelsiner, Marie Hållander, Tjänster i hemmet, Elin Bengtsson, Mellan vinter och himmel, Athena Farrokhzad, Vitsvit, Jonas Malmborg, Fältöversten, Caroline Nylander, Du satt på Karlavagnen och Elin Olofsson, Då tänker jag på Sigrid. Bara en snubbe – måste varit den kvinnligaste debutantbaren på länge.

 

Annonser

Breaking news!

I dag skriver jag som vanligt på Debutantbloggen och jag brukar ju inte kopiera samma text även här, men nu gör jag ett undantag, i alla fall för vissa delar av texten, bara för att det är så kul.

Eller förresten, nej det gör jag inte för det kändes skitkonstigt märkte jag när jag försökte. Men dagens text handlar om en massa väntan och om bokbranschens förkärlek för lååångsamt tempo och en hel del om att Välkommen ut på andra sidan ganska snart kommer som pocket!

bild (42)

Detta är roliga nyheter ska ni veta, inte så att jag inte hade en aning, jag skrev pocketkontrakt redan från början, men en kan aldrig vara tillräckligt säker. Hade boken tokfloppat hade kanske förlaget känt att näe, den där gamla trasan får ej se dagens ljus i det mindre formatet.

Men nu är det klart att det blir så och det är jag väldigt glad för. Mest för att jag själv gillar pocket så himla mycket, men även för att då får ju lilla boken en möjlighet att hitta massa nya läsare.

Jag skriver en del om returer också, på Debutantbloggen alltså, har ni inte koll på det så kasta ett öga, för det är viktiga (och lite läskiga) grejer.

Allt som kommer på köpet.

Att få ge ut Välkommen ut på andra sidan är ju typ något av det härligaste som hänt mig, att få skriva, att få (om jag vill) kalla mig författare utan att nån morrar att det inte är sant, att få en inblick i processen kring en bokutgivning, allt det där har varit, och är, verkligen sjukt kul.

Och, som om inte det vore nog, så kommer det en massa andra roliga saker på köpet av den här boken. Jag får till exempel massa fina kommentarer från läsare. Och, kanske det bästa av allt, jag får träffa en massa nya människor och prata om nya saker. Härom dagen var jag ju först på Norstedt-mingel, och bara det, att få smyga runt på den vackra innergården, dricka bubbel och prata med andra författare och smarta personer, bara det, är ju liksom nog för att göra en glad och tacksam i flera veckor.

bild (50)

Och efter det var jag ju inbjuden till en bokklubbsträff. Inte mindre än tre bokklubbar hade slagit sina kloka ihop, skaffat en lokal och dukat fram käk och så fick jag komma och svara på frågor i några timmar. Det var otroligt roligt. Så väldigt givande att få nya frågor, nya infallsvinklar, att tvingas tänka på boken utifrån håll som inte är för mig självklara. Dessutom händer ju något i samtalet kring en bok, eller kring litteratur överlag, när olika människor läser samma text och ger sina tankar om den. Det bildas dynamik och det bildas spännande hybrider och jag gick därifrån helt upplyft. Så, som sagt, om någon annan vill göra samma sak – hör av er så styr vi upp något. Den här gruppen var cirka 15 personer, så många måste man kanske inte vara, men 10 är nog en bra idé.

Utblick.

Jaha hej hörrni! Hoppas ni haft en bra helg, en sån där med många nya intryck kombinerat med sinnligt lugn och frisk luft, det har nämligen jag. Ej möjligt att kombinera dessa tre tänker ni, men det är det, tricket heter cykelsemester med strålande väder, fagra omgivningar samt övernattning på camping. Sysselsätt er med det några dagar (kanske två) och jag lovar att du kommer komma ut som en ny och bättre människa.

bild (46)

Det där med nya intryck alltså, så himla bra grej. Jag har ju skrivit om det förr, hur det nästan börjar klia i kroppen om jag är på samma ställe för länge. Jag behöver variation, inte bara för att kunna skriva utan för att må bra typ. Sen är det dessutom himla gassigt att utsätta diverse fördomar en samlat på sig för en realitycheck. Jag kan säga att jag hade en bild av hur livet på en camping ser ut och ter sig. Allt inbefriades. Med andra ord, nu kan jag skriva obegränsat om campinglivet. Skönt.

Nu när jag uppmanat alla till miljöombyte, gärna medelst cykel, kan jag berätta att jag åt frukost med min förläggare imorse. Sjukt trevligt var det och nån dag ganska snart ska jag berätta vad vi kom fram till. Under tiden kan ni planera in ett besök på Debaser medis på onsdag kväll, då är det nämligen dags för Debutantbar. Med bland annat mig, kan man tänka sig. DN hade en blänkare om det, och toppade med bild, rätt ful om de hade frågat mig, men va fasen, det är ju tanken som räknas.

bild (48)

Det går bra ändå.

Ni vet att jag återkommer till det med jämna mellanrum, det här med att jag inte alltid kan skriva. När det är för mycket i mitt liv, för högt tempo, för många saker att bolla samtidigt (som det så populärt heter) då lägger skaparhjärnan ner och det tar stopp. I går blev det inget skrivet, men jag bakade kakor, och i dag när jag hade tänkt författa så att det riktigt glödde om tangenterna blev det inte riktigt så då heller.

Istället gjorde jag något som är mycket ovanligt för mig, jag raderade. Det gör jag nästan aldrig men det där stycket alltså, jag kände det redan när jag skrev det, det var skevt. Fel. I vanliga fall när det händer raderar jag omedelbart, men jag vet inte, jag var väl trött. Så jag raderade nu istället, det kändes aningen destruktivt, men förhoppningsvis kom det något gott ur det. Och jag skrev i alla fall sexhundra nya ord som låg mycket bättre i munnen och på pappret och i livet.

Och i går, när jag hade bakat, satt jag här en stund.

bild (43)

Nu är klockan snart fyra och jag har inte mindre än tre finfina saker framför mig. Först ska jag träffa Jenny och prata författande en stund, sen ska vi ta följe till Norstedts för flytta-in-mingel och sen ska jag vara bokklubbs-gäst. Tre bokklubbar har slagit sig samman dagen till ära och bjudit in mig, de ska ge mig mat och vin och sen ska vi prata om Välkommen ut på andra sidan och jag är så himla glad och ärad över det att jag nästan spricker. Om ni är fler som vill ha till ett sånt där möte så bara hojta!

Näe hörrni. Tröttheten.

Den här texten handlar inte särskilt mycket om bokskrivande, men ibland får ändamålet helga medlen. Eller hur.

Jag börjar med att säga att ni som inte har läst det här inlägget av smarta Emelie Eriksson som har bloggen En blommig tekopp bör göra det NU.

Läst färdigt? Bra, då fortsätter vi med lika smarta Nanna Johanssons uppföljning här.

Läs nu den här texten ur ett långt reportage med Leonardo DiCaprio i tidningen Elle. DiCaprio är just för dagen modell för ett känt modemärke och Elle har fått haka på:

”Leonardo DiCaprio är självlysande. Söt som socker, vacker som en dag. Och leendet är wow. Klädkedjans projektledare drar en lättnadens suck över att resultatet ser fint ut; de har trots allt viskat lite bekymrat om att den randiga t-shirten som ska vara oversize, sitter som ett korvskinn över ölmagen och att de tajta jeansen måste hasas ner. Leonardos tillstånd var en nyhet för alla här men den hippa London-byråns projektledare lugnar uppdragsgivarna med att magen kommer att fixas i retuschen” // ”Nära inpå och i verkliga livet är Leonardo DiCaprio lyskraft inte alls lika stark. I jeans, en stor gråspräcklig t-shirt och flipflops ser han helt…sliten ut, tänker jag, och får genast dåligt samvete. Han är snart 39 år, småbarnspappa och dessutom med en ny baby på väg – självklart kan man inte förvänta sig att han ska se ut som sitt retuscherade reklamjag. Han är vacker, men i verkligheten skulle vi förmodligen inte lägga märke till honom om han passerade i ett köpcentrum.” // ”Du är så mycket: Oscarsvinnande skådis, skönhetsikon, modell, pappa, vän, äkta man… Var hittar du energi?”

Så där knasigt blir det om man byter ut Penelope Cruz namn mot Leonardo DiCaprio, eller om ni så vill, en kvinna mot en man. Ingen man hade omskrivits på det där sättet, eller fått de där frågorna. Texten i Elle är en orgie i objektifiering, journalisten grottar ner sig i hennes hår och kropp och ögon och gravidmage och handslag och mun och kläder och tänk ändå att hon ser sliten ut, usch och fy. Dessvärre är det här inte alls ovanligt inom journalistiken och själv funderar jag massor på det.

Härom dagen frågade jag Pia Sundhage, förbundskapten för landslaget i fotboll, om hon inte var trött på att kvinnliga fotbollsspelare ständigt får finna sig i att svara på helt andra frågor än deras manliga diton, frågor som extremt ofta inte handlar om fotboll utan kanske om politik, sexuell läggning eller om de vill ha barn. Hon svarade kort och gott att jo, det var hon trött på. För så är det, journalistiken är fast i könsroller och de flesta som utövar yrket vill inte ens erkänna att det är så. Jag antar att det var därför jag lackade ur på den där artikeln i Elle, för att det där förekommer hela tiden, överallt, och för att min egen bransch inte är ett dugg bättre. Så, nu tänker vi på det idag, byt ut lite brudar mot snubbar i reportage och se vad du får, det skadar aldrig att öppna ögonen lite.

Du kan ju till och med roa dig med att för en kort stund, säg två sidor, byta ut dina kvinnliga karaktärer mot manliga, vem vet, det kanske spränger barriärer och öppnar dörrar, kanske till och med löser ett dramaturgiskt problem du kämpat med.

Puss!