Att existera. Länge.

I dag hämtade jag ut ett bokpaket. Det är dom bästa av dagar, när böcker kommer farandes som en otippad present, rätt i famnen på en bara.

Boken innhöll Jenny Åkervalls (som jag ju var på releasen för) ”Jag tjänar inte”, Henrik Arnstads (som jag höll bibliotekspresentation tillsammans med) ”Älskade fascism” och så Haruki Murakamis novellsamling ”Elefanten som gick upp i rök”. Jag gillar Murakami, IQ84 var, hela trilogin, något av det bästa jag läst. Jag gillar inte allt, men jag gillar mycket.

bild (20)

”Elefanten som gick upp i rök” kom ut 1993. Då var Murakami 43 år gammal. Han hade sålt sin jazzklubb för att satsa på skrivandet och allt det där och han var kanske känd hemma i Japan. Men han var inte känd här i Sverige. Det blev han först många år senare, men ändå, ändå dimper hans novellsamling från 1993 upp i min brevlåda i dag (bildligt talat, jag har ingen postlåda, jag hämtade ut paketet på postservice) och det säger något om bokens fantastiska livslängd. En bok kan bli daterad, absolut, men det är sällan det förtar läsupplevelsen. Det blir ett annat språk bara, en annan ram, men sätter jag mig in i det sammanhanget, eller i alla fall har det i bakhuvudet, är det väldigt sällan det stör läsupplevelsen.

Snarare tvärt om, tycker jag. En bok och ett författarskap kan sättas i en kontext, det där omtalade pusslet, när man bygger bakifrån, när man tar något gammalt och håller upp det i ljuset av tid och av nu och av ett genombrott, det skapas hela tiden och även om det låter pretentiöst så känns det ju sjukt gott att litteratur lever länge.

Visst, Välkommen ut på andra sidan blir kanske bortglömd, någon gång i någon framtid kanske nån avlägsen släkting till mig, en brylling till mina ännu ofödda barn eller liknande, står på ett antikvariat och drar fram ett gammalt dammigt exemplar, lägger ihop två och två och fattar att det här är ju minsann min gamla släkting och hur mycket ska du ha för den? Och ägaren tittar lite trött på den bleknande framsidan och säger att ge mig en tjuga och bryllingen tänker att det är ju inte nåt och halar upp en sedel (om sådana fortfarande finns) och betalar och får min lilla bok med sig i en påse.

Förmodligen orkar släktingen aldrig läsa den. Den känns säkert för daterad, lattebruna väggar liksom, så sjukt 2010, för att inte tala om språket, så genuint trist och segt. Men tänk om, tänk om bryllingen tänker helt annorlunda, tänk om det liksom darrar till inombords när hen läser om Pet Sounds och Avenyn och Svenska Dagbladet, tänk om bryllingen ringer sin farmor och frågar var det så och har den här Jansson skrivit något mer och tänk att ingenting har förändrats på så många år.

Tänk om. Och bara tänk, Välkommen ut på andra sidan kommer finnas kvar, orden kommer finnas, de existerar, de kan spridas på min grav. För mig, journalisten som är van vid att gårdagens nyheter är gamla nyheter, är tanken på livslängd magisk. Rakt igenom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s