Att existera. Länge.

I dag hämtade jag ut ett bokpaket. Det är dom bästa av dagar, när böcker kommer farandes som en otippad present, rätt i famnen på en bara.

Boken innhöll Jenny Åkervalls (som jag ju var på releasen för) ”Jag tjänar inte”, Henrik Arnstads (som jag höll bibliotekspresentation tillsammans med) ”Älskade fascism” och så Haruki Murakamis novellsamling ”Elefanten som gick upp i rök”. Jag gillar Murakami, IQ84 var, hela trilogin, något av det bästa jag läst. Jag gillar inte allt, men jag gillar mycket.

bild (20)

”Elefanten som gick upp i rök” kom ut 1993. Då var Murakami 43 år gammal. Han hade sålt sin jazzklubb för att satsa på skrivandet och allt det där och han var kanske känd hemma i Japan. Men han var inte känd här i Sverige. Det blev han först många år senare, men ändå, ändå dimper hans novellsamling från 1993 upp i min brevlåda i dag (bildligt talat, jag har ingen postlåda, jag hämtade ut paketet på postservice) och det säger något om bokens fantastiska livslängd. En bok kan bli daterad, absolut, men det är sällan det förtar läsupplevelsen. Det blir ett annat språk bara, en annan ram, men sätter jag mig in i det sammanhanget, eller i alla fall har det i bakhuvudet, är det väldigt sällan det stör läsupplevelsen.

Snarare tvärt om, tycker jag. En bok och ett författarskap kan sättas i en kontext, det där omtalade pusslet, när man bygger bakifrån, när man tar något gammalt och håller upp det i ljuset av tid och av nu och av ett genombrott, det skapas hela tiden och även om det låter pretentiöst så känns det ju sjukt gott att litteratur lever länge.

Visst, Välkommen ut på andra sidan blir kanske bortglömd, någon gång i någon framtid kanske nån avlägsen släkting till mig, en brylling till mina ännu ofödda barn eller liknande, står på ett antikvariat och drar fram ett gammalt dammigt exemplar, lägger ihop två och två och fattar att det här är ju minsann min gamla släkting och hur mycket ska du ha för den? Och ägaren tittar lite trött på den bleknande framsidan och säger att ge mig en tjuga och bryllingen tänker att det är ju inte nåt och halar upp en sedel (om sådana fortfarande finns) och betalar och får min lilla bok med sig i en påse.

Förmodligen orkar släktingen aldrig läsa den. Den känns säkert för daterad, lattebruna väggar liksom, så sjukt 2010, för att inte tala om språket, så genuint trist och segt. Men tänk om, tänk om bryllingen tänker helt annorlunda, tänk om det liksom darrar till inombords när hen läser om Pet Sounds och Avenyn och Svenska Dagbladet, tänk om bryllingen ringer sin farmor och frågar var det så och har den här Jansson skrivit något mer och tänk att ingenting har förändrats på så många år.

Tänk om. Och bara tänk, Välkommen ut på andra sidan kommer finnas kvar, orden kommer finnas, de existerar, de kan spridas på min grav. För mig, journalisten som är van vid att gårdagens nyheter är gamla nyheter, är tanken på livslängd magisk. Rakt igenom.

Jag ryter. Eller ruter jag?

Jag gillar ord, det gör väl de flesta som skriver. Jag gillar gamla ord, och nya ord, ord jag inte förstår måste jag alltid kolla upp, kan inte låta dem bara passera och tänka att jag förstår ju sammanhanget. Måste. Kolla. Upp.

Så, härom dagen, inser jag för första gången att uttrycket ”väl rutet” självklart är en böjning av ryter. Hur kan jag ha levt i så många år utan att fatta det? Jag har alltid, alltid tänkt att rutet har någonting med ruter att göra, typ som ”det är ruter i hen” och nu när jag skriver det inser jag att jag fortfarande är osäker, är det så? Är rutet en form av ryter eller ett helt eget uttryck? Och varför vet jag inte hur det ligger till? Och varför hinner jag inte kolla upp det nu? Vet ni?

Alla klarar faktiskt inte att vänta till våren.

I går jobbade jag från 9-22.30, det är därför det är lite tyst här. Men, som jag varit inne på tidigare, omväxling behövs, annars skulle jag nog bli knäpp. Så vad gör jag när jag inte skriver? Jag gnäller på kylan och vintern, jag älskar solen, jag tittar på fotboll och andra sporter och imorse förklarade jag en pelargon död, den överlevde inte vinterövernattningen i förrådet och jag förstår den men är samtidigt ledsen för dess skull – mars är ju snart slut, det är nu det börjar, den hade bara behövt hänga i lite lite till.

När jag kommer hem på kvällarna läser jag Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Jag läser den för att Mona Sahlin är en av mina verkliga idoler och förebilder och för att titeln säger allt. Det här med patriarkala strukturer, jag är så jävla trött på dem.

Det här med att sälja sig.

Är ni nyfikna på det här med marknadsföring och pr? Hur gör man egentligen för att få sin bok att synas? Hur gör man för att få någon att köpa den? Kan man göra skillnad på egen hand eller är det relationen ju större förlag desto bättre försäljning som gäller? Den här veckan har vi tema marknadsföring på Debutantbloggen och i dag skriver jag om hur Norstedts har jobbat med min bok.

Det som kan konstateras är att förlagen gör ett hästjobb med att få sina produkter att synas, det kan också konstateras att jag är tacksam att slippa göra allt deras pr- och marknadsavdelning gör för min bok på egen. Det hindrar dock inte att det är smart att jobba för sin sak själv också. Jag tjatade till exempel mig till en egen trailer som finns på youtube. Min kille gjorde den, min kompis gjorde musiken och visst, kanske gör den ingen som helst skillnad, men om bara en enda liten människa ser den och sen köpter Välkommen ut på andra sidan så har den ju fyllt sin funktion. Sen gillar jag att ha en egen trailer också, hehe.

Flow!

Asså på riktigt, jag skrev just en passage som jag tyckte var så omtumlande att jag är helt röd i ansiktet av nyfikenhet och förväntan just nu. En av mina karaktärer fick ett sms och jag var så sjukt oförberedd på vad det skulle stå att jag typ tappade hakan och nu sitter jag här med pirr i magen och undrar vad hon ska ta sig till med det. Är inte det helt stört? Jag menar, det är ju min bok, det är jag som bestämmer vad som ska hända, hur kan då jag bli förvånad av ett sms som en av mina karaktärer får när det är jag som hittat på vad som står? Helt obegripligt och lite en fortsättning på gårdagens fråga, var kommer historien från egentligen?

Hur som, i dag har följt gårdagens upplägg förutom att det i dag snöade när jag sprang, snö i mars, kom igen liksom. Men skrivit har jag, sex sidor och det var så jäkla skönt för plötsligt blev det lite fart, det hände någonting, ett sms kom, ett crescendo började byggas och det är så sjukt härligt när det händer. Min kommentatorskollega Magdalena Forsberg beskrev en gång att när allting bara stämmer då känner det som att skjuta genom ett rör (vi snackar skidskytte nu), som att skotten går från bössan till skottmålet genom en genomskinlig tub och du kan inte missa, hur du än bär dig åt. Så tycker jag att det är med flow. När historien plötsligt bygger sig själv, när göttiga vändpunkter du inte hade kunnat förutse plötsligt bara finns där i dokumentet, när en av karaktärerna sliter sig och bygger sitt eget drama och du som genom ett trollslag ser hela historien framför dig som i en tunnel av ljus (hej religös liknelse). Det är som en motorväg, ditt lilla manus har en så tydligt utstakad väg att du omöjligt kan missa, det enda som finns att önska är att du kunde skriva än snabbare, att fingrarna kunde öka farten mer och mer och mer. Detta är tyvärr en omljlighet och det vet jag för jag är gammal pianist.

bild (19)

Så här såg det ut för några timmar sen, apelsin och lakritste och mina fuskbrillor med fönsterglas som jag la dit bara för att det skulle se snyggt och konstnärligt ut. Jag är ledsen att alla bilder jag postar ser likadana ut, men vad ska jag göra liksom, jag sitter ju bara här. Tulpaner och apelsiner och snö är det enda jag ser.

Det var i dag det skulle hända.

Minns ni mitt prat om längtan, både här och på Debutantbloggen? Hur jag längtade efter att skriva. Nå, i dag var dagen när det skulle ske, efter att ha samlat krafter hela helgen och liksom återuppstått från det rike där de utarbetade bor och verkar, slog jag upp mina blå, tog en springtur innan snön bestämde sig för att börja falla, drack lite kaffe och satte igång.

Jag hade lång startsträcka så klart, det har jag alltid, men det blir extra tydligt när jag inte har skrivit på ett tag, det tar liksom en stund innan stillheten och koncentrationen infinner sig. Innan jag hittar in i den där känslan som gör att jag kan skriva.

bild (18)

Men sen så, när kaffet var urdrucket och några bloggar genomlästa och jag ojat mig tillräckligt många gånger över genomfrusna händer och gåshud på armarna, då skrev jag faktiskt. Jag stötte på patrull en gång och det rejält. En hel timme tog det innan jag kommit på lösningen på ett problem. Skulle hen träffa den, eller skulle hen prata med den i telefon, eller kanske göra något helt annat? Jag tänkte och tänkte, fnulade runt, vände och vred, och plötsligt, utan att jag riktigt fattade hur, så kom svaret. Det är så märkligt det där, var kommer svaren ifrån? Var kommer historien ifrån? Orden? Jag har verkligen undrat över det mer än en gång. Det blev hur som helst inget möte mellan hen och den, men det blev ett telefonsamtal som ställer en del på ända, himla bra eftersom jag tyckte att den där historien började bli lite seg och långdragen.

Och nu börjar mörkret sänka sig, klockan är halv sex och jag tittar på mitt dokument och ser att det har blivit åtta sidor skrivna och det, det gör mig så himla mer än nöjd.

Har ni skrivit i dag?